Poltergeist (1982)

Att Steven Spielberg står som producent och manusförfattare för “Poltergeist” är mycket logiskt – ett hot som kommer närmare den Amerikanska idylliska medelklass förorten, detta kan vi till exempel se i hans två filmprojekt “Hajen” (1975) och “Närkontakt av tredje graden” (1977) där han även stod för regin, år 1982 var han även aktiv med skildringen av ett lugnt huskvarter i “E.T.”. För regin för “Poltergeist” står Tobe Hooper som åtta år tidigare hade chockerat med den så kallade videovåldsfilmen “Motorsågsmassakern”, i “Poltergeist är dock våldet inte alls av en sådan råhet men spår av hans regi finns fortfarande att hitta. Familjen Freeling består av en mor och en far och tre barn som bor i ett hus dom upptäcker är hemsökt. När tven står på och går över till tvbrus på natten hör den yngsta dottern i familjen Carol Anne röster och sätter sig vid tv-rutan för att kommunicera med dom hon hör. Först dra familjen slutsatsen att det bara är dotterns fantasier, men snart börjar underligga saker i huset hända så som föremål som oförklarligt flyttar sig, träd som går till attack, men den största fasan påbörjas när dottern plötsligt försvinner efter att huset har fått ett utbrott och skakats våldsamt tycks dottern befinna sig på andra sidan och kan nu höras via deras tv apparaten… Filmen blev när den kom hyllad för sina effekter och blev Oscarsnominerad för bästa visuella effekter. Dom övriga tekniska delarna fungera effektivt till dom resterande faktorerna så som kameravinklar som är lätt smygande och vinklar sig långsamt i sidled till karaktärerna och det är inte precis svårt att inse att Hooper är inblandad i regin. Musiken står Jerry Goldsmith för (har bland annat komponerat sontracken till “Apornas planet” och “Chinatown”), som blev Oscarsnominerad men förlorade mot John Williams filmmusik till “E.T.”. Dessvärre tar soundtracken i många partier för stor plats, konceptet är intressant som bygger på en vaggvisa (medvetet originellt val), men dess syfte blir ganska mjäkig och utsöndra ingen ironisk skräckkänsla utan förefaller sig ganska intetsägande. När musiken är mer inne på en rak och klassiskt skapelse av skräckkänsla har dess uppmärksamhets dragningskraft suddats ut sig själv då musiken i princip aldrig har känsla för när dess syfte blir överflödigt. Familjeskildringen är väldigt platt och känns mest som en stereotyp uppvisning av det medelklassmässiga livets härligheter, själva skrämseldelarna hade fungerat otroligt mer effektivt och komplex i fall någon form av familjeproblematik hade formats tidigare, kampen hade då gett en mer mångbottnad utstrålning och dess karaktärsdrivning hade verkat som ett stort engagemang. I stället blir det mannen som kysser sin nöjda hemmafru adjö innan han går till jobbet, en son i tioårsåldern som har så mycket “Star wars”-prylar i sitt rum att en nästan börja fundera på i fall produktplacering förekommer, tonårsdottern som pratar med vänner i telefon och bryr sig om kläder och är less på sina småsyskon, och så den oskyldiga näpna yngsta flickan som har guldfiskar. Även fast dessa karaktärsdrag skulle kunna förekomma skulle det kunna komma undan med inverkan av något tidigare som har hänt i deras liv och tar sig metaforiska inslag i och med överlevnadsfinalen, men i stället blir det bara dessa tunna porträtt vilket visserligen skapar en del charm men ingen som helst fördjupning. Skådespelarensemblen är dock stabil, och hade kunnat lyfts mycket mer av ett djupare karaktärsporträtt. Som Carol Anne står den enbart sex år gamla Heather O`Rourke, som Spielberg fann passande för rollen när han av en ren slump fann henne på ett lunchställe med sin mamma. Hon balansera rollen trovärdigt till den förmågan utefter manusets statuerad tunnhet och känns mycket tragisk att bevittna när jag tänker på att hon kom att dö sex år senare, enbart tolv år gammal. Likt så med skådespelerskan Dominique Dunne som gestaltar den äldsta dottern, som samma år filmen kom blev mördad av sin före detta pojkvän… Huvudkonflikten känns relativt platt och intetsägande och utvecklingen tar sig form inom väldigt förutsägbara linjer med lösningar som är banalt enkla och klassiska, detta gör att det blir svårt att få ett större engagemang då filmen inte kräver mycket alls av tittaren och det finns få saker att själv fundera kring. I slutändan blir filmen en något tunn skräckfilm som nästan känns familjevänlig i sitt uttryck, även fast skälet, obehagliga leksaksclowner och levande träd medverkar är det aldrig speciellt våldsamt eller krypande, det obehagliga byggs hellre inte upp speciellt mycket och tvscenerna bringar fram förvånansvärt lite skräckkänsla som dom skulle kunna gjort, i stället känns dom oerhört näpna och till och med småcharmiga och detta kan inte ses som något annat än ett misslyckande i en skräckfilm. Anton Carlson Ursprungligen skriven i Mars 2014.