Pojkarna (2015)

Ditt betyg
Vill ej se
Sett
Ditt betyg
Kim, Bella och Momo är tre 14-åriga flickor mitt emellan barndom och vuxenliv. På dagarna utstår de klasskamraternas kränkningar, men på nätterna dricker de nektar från en fantastisk blomma som förvandlar dem till pojkar. Först njuter de av sin nyfunna frihet, men snart inser Bella och Momo att det finns nackdelar. Kim däremot, blir helt beroende. Som pojke blir hon också kär i Tony och dras in i en värld som blir allt mer destruktiv och farlig.
Visa hela synopsis
Visa mer info Dölj mer info

RECENSION: POJKARNA

Tonårsmagi i en av årets bästa svenska filmer
Det krävs ett hjärta av sten för att inte gripas av utstötta, frustrerade Kim och hennes vänners kamp i Alexandra-Therese Keinings starka ungdomsdrama, redan en av årets bästa svenska filmer.
Ofta är det något som skaver när vuxna regissörer ska göra film om tonåringar eller ungdomar. Det kan vara underhållande, välgjort och till och med tänkvärt men det är något i dialogen och karaktärerna som inte känns äkta. Det blir en vuxens fantasiversion av ungas verklighet. Det ironiska är att Alexandra-Therese Keinings (”Kyss mig”) nya film är en fantasi men samtidigt en av de starkaste och mest relevanta ungdomsfilmerna på länge.

Även titeln är ironisk då dramat följer en trio tjejkompisar som ständigt ser sig trakasserade av skolans tuffa killar. Av en händelse får de tag på en mystisk växt vars saft under en natt förvandlar dem till - pojkar. Den särskilt frustrerade och sexuellt förvirrade Kim upplever förvandlingen som ett eventuellt steg mot sin sanna identitet men det är ingen problemfri övergång och snart hotas vänskapsrelationerna.

Det är egentligen en briljant simpel idé. Att ta 80-talets populära kroppsbyteskomedi (”Big”, ”Freaky Friday”, etc.) och försätta den i ett modernt tonårsdrama om sexualitet och könsidentitet. Keining undviker galant moraliserande pekpinnar eller enkla svar på svåra frågor. Hon har tagit den tunga grundstenen i Jessica Schiefauers roman den bygger på och målat upp en realistisk ungdomsvärld där det övernaturliga är en symbolisk detalj.

Det är så befriande att se en svensk film som ”Pojkarna”. En film som faktiskt handlar om riktiga ungdomar som kämpar med riktig ångest. Utan att det för den delen blir tillrättavisande eller nedvärderande. Det är lätt att gilla Kim och hennes kompisgäng och man känner därför ännu mer med dem.

Förutom de sprudlande känslorna så är ”Pojkarna” en extremt välgjord film. Ragna Jormings foto är läckert, musiken (inklusive två låtar av Fever Ray) perfekt och de unga skådespelarna som samtliga gör sina debuter är genuint naturliga. De är fantastiskt avsläppande och nedtonade, och dessutom är likheterna slående mellan tjejerna och deras manliga alter egon. Inte enbart utseendemässigt men även i spelet och tonen.

Ska man klaga på något så är det sidointrigen med pojk-Kim och nyfunna, kriminella vännen/kärleksintresset Tony. Det är en stundtals finstämd skildring av en tragisk relation. Men när Kim dras in i fördärvet av fester, droger, brott och våld blir det aningen förutsägbart och Tonys utveckling från en trasig tonåring till själlöst monster känns varken rättvist eller nyanserat.

Men detta är ändå Kim och hennes vänners film. En berättelse om att vara ung, tjej, utsatt, fel kön men framför allt att hitta sig själv. Det kan låta som en klyscha men Keining låter känslorna styra filmen och man behöver varken vara tonårstjej och transperson för att kunna relatera. Det krävs ett hjärta av sten för att inte gripas av en av årets bästa svenska filmer.

Veckans populära filmer

Visa fler