Point Break (2015)

Ditt betyg
Vill ej se
Sett
Ditt betyg
Den unge FBI-agenten Johnny Utah (Luke Bracey) infiltrerar en grupp spänningssökande elitidrottare - ledd av den karismatiske Bodhi (Edgar Ramirez). Extremidrottarna misstänks ha utfört en rad brott på extremt ovanliga sätt. Djupt undercover, och med sitt liv i omedelbar fara, försöker Utah bevisa att de är arkitekterna bakom en rad ofattbara brott. Remake av filmen från 1991.
Visa hela synopsis
Regissör
Huvudrollsinnehavare
Visa mer info Dölj mer info

RECENSION: POINT BREAK

I stort sett pointless
”Point Break” övertrumfar det tjugofyra år gamla originalet tre miljarder gånger räknat i muskulösa stuntscener. Mellan de muskulösa stuntscenerna får den däremot den riktiga ”Point Break” att framstå som ett sällsynt mästerverk. När man når sin brytpunkt hänger helt och hållet ihop med den egna toleransnivån för infantil dialog och grabbigt adrenalinpundande.
Är det motiverat att göra en remake på kultrullen ”Point Break” (1991) så här tjugofyra år senare? Inte bara motiverat, svarar marknadskrafterna bakom denna identitetslösa ansats, det är ett självändamål. Bara det görs. Därför går det utmärkt att lägga hela budgeten på spektakulära extremsportsekvenser och låta resten - dialogscener, handling, logik - lösa sig självt bäst det vill. Det här är en produkt som ska avnjutas på YouTube eller motsvarande, där det går smidigt att snabbspola sig fram genom samtliga scener som inte är ämnade att adrenalinchocka publiken.

Handlingen är, enligt pressmaterialet, ”inspirerad” av originalet. Den före detta extremsportaren Johnny Utah får som ambitiös FBI-student i uppdrag att nästla sig in hos en synnerligen fräck banditliga, vars signum är att utföra omöjliga brott i kombination med halsbrytande stuntmanövrar. Ledaren för gänget kallas även den här gången för Bodhi, trots att inte förmedlar några Buddhaliknande kvaliteter överhuvudtaget.

Tillsammans med sina kumpaner praktiserar denne jetsetande hipster en filosofi som går ut på att utföra extremt svåra extremsportsutmaningar - åtta till antalet, den ena mer förnuftstrotsande än den andra - i övertygelsen om att man då ”ger tillbaka” till jorden, som ju håller på att gå under av miljöförstörelse. I återbetalandet ingår också att då och då råna ett flygplan eller knäcka en guldreserv och låta bli att inkassera bytet, eller överlämna det åt fattiga människor i Mexiko. Konceptet är lovvärt men lite oklart, så där åt Robin Hood-Greenpeace-Nitro Circus-hållet.

När Johnny Utah i en handvändning lyckats infiltrera rånargänget hamnar han och Bohdi ofta i abstrakta men samtidigt fåordiga diskussioner av andlig karaktär. Det är i dessa scener tydligt att Bodhis Paulo Coelho-doftande plattityder påverkar huvudpersonen kraftigt. Han har i sin tidigare tillvaro aldrig övervägt truismer av typen: ”Man måste finna sin egen väg.” Ett uppvaknande!

Det finns en kvinna med i handlingen också. Hon får en riktig dialogscen och fungerar i övrigt som en sorts allvetande nymf som skrider (eller klättrar eller simmar) runt och ler inkännande mot Johnny Utah. Trots att hon uppenbarligen hör till gänget är hon aldrig med på de farliga grejerna. Alla vet ju att adrenalin och extremsportande uteslutande är en angelägenhet för grabbarna.

En av flera anledningar till att Kathryn Bigelows machostinna original omfamnas som en kultfilm av många (undertecknad inkluderad) är personkemin mellan Keanu Reeves energiske FBI-infiltratör och Patrick Swayzes surfarblonda hippieledare.

Man kan ganska snabbt konstatera att personkemi inte har varit huvudfokus den här gången. Det är svårt att klandra skådespelarna allt för mycket eftersom dialogen sannolikt hade varit svårjobbad för vem som helst. Med jämna mellanrum tycks de skapande krafterna helt tappa tålamodet när tempot blir för lågt. I sådana lägen klipper man mycket abrupt till nästa scen, där huvudpersonerna i nio fall av tio står på någon ohygglig bergstopp som de ska kasta sig ner för. Någon i sällskapet säger ”Wooah!”, men givetvis inte lika bra som Keanu.

Hur lätt det än är att avfärda allt som sker mellan actionscenerna som mekaniskt och tafatt i största allmänhet så går det inte att klaga på ambitionsnivån när ”Point Break” väl gör det enda som den har föresatt sig att göra. Två sekvenser står ut ur mängden av luftakrobatiska kamikazeövningar. I en vansinnig scen glidflyger Johhny och Bodhi och grabbarna nedför en dalsänka i de franska alperna, vid ett annat tillfälle friklättras det på mardrömshöjd över en sydamerikansk djungel. Här fungerar 3D-tekniken ovanligt bra, och både svindelkänsla och maggrop aktiveras våldsamt. 

Sedan ska det pratas igen. Då passiviseras frontalloben våldsamt. 
Senaste kommentarer
13818-1
Om man jämför med filmen från -91, vinner den med hästlängder. Den var inget mästerverk, vilket denna verkligen inte heller är. Men den är coolare! Skön musik, underbara stunts samt lite fräckt med Ozaki 8, även om det var fabricerat för filmen. Får en 3/5!
Onge
Nä detta var inget vidare alls. Kändes som allt fokus låg på cross, dyka, surfa, snowboarda, glidflyga, klättra. Väldigt snyggt filmat där och sköna naturscener men ser helst på en riktig dokumentär isåfall. Kan tänka mig 3D för en gångs skull kan ha varit lite fräckt i actionscenerna. Kul att originalets Roach dök upp i början av filmen. Såg ni honom tro? :-)
2/5
the_medunjan
Jävlar vad dålig denna var.. Ingen logik i storyn, manuset hemsk. En 1a av mig.
Coola stuntscener dock..
Visa fler (2)

Relaterade filmer