Pettson och Findus - Glömligheter 2009

Jag minns mitt allra första biobesök, jag och pappa såg "Kalle Stropp & Grodan Boll på svindlande äventyr" i Folkets Hus-biografen i Skarpnäck. Trots att jag knappt var torr bakom öronen så glömmer jag aldrig den förväntansfulla stämningen i det kolsvarta rummet innan filmen rullade igång. Minnet väcks till liv under det svepande öppningsklippet av den nya Pettson & Findus-filmen "Glömligheter".

Sven Nordqvists somriga Sverige-illustrationer tar en direkt tillbaka till en tid kantad av Pettsonböcker, barn-VHSer och kassettband med tillhörande blädderbok. När vi möter gubben Pettson och Findus den här gången vaknar Pettson upp av att det droppar in regnvatten på hans stora näsa. Hönsen har redan tröttnat på det läckande hönshuset och i protest breder de ut sig i köket, spelar bridge, stickar, kacklar och dricker kaffe. Ett åskväder närmar sig, så gubben får bråttom med taket, lösningen för en uppfinnare som Pettson blir inte helt överraskande en maskin som kastar upp takpannor på taket. Som vanligt med Pettsons uppfinningar så blir det aldrig riktigt som han tänkt sig, och det hela slutar med att gubben trillar av taket och tappar minnet.

Så Findus får ta allt från början och berätta om hur de både träffades när kattungen kom hem till den ensamma gubben i en låda med gröna bönor (därav namnet Findus). Han berättar om skattjakten de hade på grannen Gustavssons tomt och om den gången när en rockstjärna landade på deras tomt i en luftballong och Findus blev DJ. Det hela är småputtrigt men rätt så rörigt och stundtals känns det som om man tittar på ett knoddanpassat ”Family Guy”-avsnitt då filmen består av fler tillbakablickar än vanlig handling. Den som letar efter en röd tråd gör sig inget besvär. Även om det troligtvis inte bekommer de yngsta biobesökarna så kan det hela kännas lite tröttsamt för deras betalande föräldrar.

Jag är lite less på att alla dagens barnproduktioner känns så slätstrukna. Ingen är någonsin elak, inget utmanar och karaktärernas känsloskala sträcker sig oftast inte längre än mellan glad och jättelycklig. Uppfostrad av Ika i rutan och kusliga Skrotnisse står jag fast vid att kottarna både klarar av och förtjänar en mer kontrastrik underhållning än den som dagens curlingföräldrar serverar. Men Pettson är ju alltid Pettson och tack och lov bjuder han inte på några präktiga moralkakor, istället serveras gott om kaffe och pannkakor. Mysfaktorn är hög, Sven Nordqvists stämningsfulla akvareller väcker nostalgiska minnen hos de äldre tittarna och vem vet, kanske blir ”Pettson & Findus -Glömligheter” ett minnesvärt första steg in i biomörkret för en framtida filmrecensent.