Paradise Hills 2019

Efter att ha kidnappats vaknar Uma (Emma Roberts) i en märklig, visuellt överansträngd värld. Hon befinner sig på ön Paradise, dit flickor skickas av olika själ för att omutbildas. Uma är där för att hon vägrar gifta sig med en rik man för att hon är kär i en annan (vilket känns som ett litet barns idé av ett tonårsuppror och/eller feministisk frigörelse, men okej). Allting verkar sött och lugnt, men under ytan pågår något betydligt mörkare. Lyckligtvis får Uma tre vänner, och tillsammans försöker de hitta en väg ut.

Det mest utmärkande med ”Paradise Hills” är dess överväldigande estetik. Det är som att titta på en 95 minuter lång parfymreklam samtidigt som någon tvångsmatar dig med macarons. Jag hyser ett fåfängt hopp om att estetiken ska representera något, att den åtminstone ska lugna ner sig för att bereda plats åt handlingen, men jag ger helt upp när Uma ska få sån där gammal hederlig hjärntvätt genom att tvingas titta på en propagandafilm om och om igen. Det sker samtidigt som hon sitter fastlåst på en karusellhäst uppe i taket. Propagandafilmen är ett medvetet skämt, men karusellhästen hanteras som djup symbolik. Filmen kan inte hämta sig.

Faktum är att den enda som verkar veta vad det här är för film är Milla Jovovich. Hennes porträtt av föreståndaren är överdrivet och smått hysteriskt, men med flit. Det är åtminstone underhållande.

”Paradise Hills” har vagt feministiska ambitioner, det är ingen tillfällighet att det bara är unga kvinnor som ska omutbildas, de har korsetter på sig, och flera av de extravaganta haute couture-kläderna påminner om burar. De två medelålders män som skrivit manus verkar förstå att det finns normer i samhället och att det är jobbigt att stå utanför dem, de förstår att det därför kan vara jobbigt att vara gay, ha ångest eller vara tjock – men de har ingenting att säga om det. Det är som om fått hela sin förståelse för hur det är att vara ung kvinna av att gå in på Teen Vogues Identity-flik och bara läsa rubrikerna. Det hela är så dumt, och när de dessutom försöker klämma in en klassanalys på slutet vill jag bara därifrån, men jag är som fastlåst vid en karsuellhäst och kan inte hoppa av.

Möjligtvis hade det kunnat gå att ursäkta lite av det om berättelsens nav, vänskapen mellan Uma och hennes vänner, fungerat bättre. Men den är lika stel, onaturlig och ytlig som resten av filmen. 

 

En del av mig vill ge ”Paradise Hills” pluspoäng för att den försöker, jag letar efter nåt att gilla för jag hade så gärna sett en lättillgänglig, estetiskt tillskruvad film med feministiska motiv. Men det här känns inte som något annat än ett cyniskt försök att nå den lukrativa målgruppen unga kvinnor. De förtjänar bättre.