På spaning med Bridget Jones 2004

Så var det dags för en av årets mest efterlängtade filmer, uppföljaren till braksuccén “Bridget Jones dagbok”. Och de mest trogna fansen lär inte bli besvikna. För alla som älskar pinsamma igenkänningsfaktorer och överdrivet pampiga romantiska ögonblick är detta onekligen en högtidsstund.

“På spaning med Bridget Jones” tar vid exakt där vi lämnade Bridget (Zellweger) i den första filmen. Sex veckor efter att ha grovhånglat med stele överklasskillen Mark Darcy (Firth) i endast en kofta och ett par trosor, lever hon i sin största dröm. Tyvärr förvandlas den rätt fort till en mardröm då hon lyckas göra bort sig så fort hon vistas i hans förnäma sällskap. Inte blir det bättre av att det forna svinet Daniel Cleaver (Grant) återigen gör entré i Bridgets liv och att en ung kvinna med långa ben ständigt vistas i parets sällskap. Hennes otur kulminerar i en resa till Thailand där hon blir arresterad för drogsmuggling.

Första intrycket är att filmen känns splittrad. Det finns en scen där Bridget går ut med Mark på en fin bjudning som är komik svart som natten. Här blir författaren Helen Fieldings utmärkta och underskattade satir av Storbritanniens i högsta grad befinnande klassystem, svidande närvarande. Å andra sidan är finns det en hysteriskt rolig sekvens där Bridget ska åka skidor, som kunde vara signerad Stig-Helmer Olsson. Manuset följer inte den rätt kassa originalboken lika trovärdigt, vilket är positivt, men då går också dagboksparafrasen helt förlorad. Det är svårt att hitta en röd linje mellan allt som händer, den lilla handling som finns är så tunn att den ibland tappar bort sig själv. Det känns mer som flera sketcher staplade på varandra. Visst är det roligt då hon gör bort sig, men till slut blir de nästan tröttsamt då man varje minut försöker komma på ytterliggare ett sätt att förnedra henne. Och ibland snor uppföljaren rakt av från originalet. Ett nytt slagsmål mellan Grant och Firth känns mer som ett publikfriande drag än ett kreativt tänkande. Dessutom går den fint skildrade singelbilden från första filmen helt förlorad, eftersom man nu koncentrerar sig på Bridgets försök att hålla ihop ett förhållande.

Fast det finns också mycket som är bra med “På spaning med Bridget Jones”. Framför allt Renée Zellweger i huvudrollen. Det är svårt att tänka sig någon annan som lika självklart skulle kunna axla denna roll och med några extrakilon är hon sexigare än någonsin. Zellweger får också fritt forum för sin underskattade humoristiska sida och överglänser lätt lustigkurren Hugh Grant. Colin Firth har tyvärr inte mycket mer att göra än att se lite lagom butter ut, medan duktiga skådisar som Shirley Henderson, Sally Phillips och Jim Boradbent inte får mer tid än cirka fem minuter. Och splittrad film till trots, det finns en hel del roligt att glädjas åt. Den som inte skrattar då Bridget försöker lära kvinnor i ett thailändskt fängelse att sjunga Madonna-låtar bär nog starkt ifrågasätta sin humor.

Sammanfattningsvis är “På spaning med Bridget Jones” är en rolig, men lätt schizofren film som säkert kommer tas till hjärtat av kvinnor världen över. “Good, but not VG (very good)” som Bridget själv skulle säga. Typ.