Only God Forgives 2013

Drama Deckare Thriller
USA
90 MIN
Engelska
Thai
Only God Forgives poster

Synopsis

En explosiv berättelse om thai-boxning, narkotikakarteller, hämnd och rättfärdighet i Bangkoks kriminella undre värld.

Gangstern Julian (Ryan Gosling) driver en thaiboxningsklubb, som fungerar som täckmantel för familjens narkotikaimperium. Då hans bror Billy mördas kommer deras mor Crystal (Kristin Scott Thomas) till Bangkok för att ta med sig liket från sin förste son hem och för att få Julian till att hämnas sin brors mord. Julian inleder jakten och upptas i en spiral av brutalitet som för in honom i sökljuset hos en beryktad Bangkok-sheriff som utövar sin helt egna form av rättfärdighetskarma.
Ditt betyg
2.6 av 277 användare
Logga in för att se betyg av de du följer
Logga in så gissar vi ditt betyg

Info

Originaltitel
Only God Forgives
Biopremiär
31 maj 2013
DVD-premiär
2 oktober 2013
Språk
Engelska , Thai
Land
USA
Distributör
Scanbox Entertainment
Ålder
15 år
Längd

Recensent

Jake Bolin

28 maj 2013 | 14:30

Ordknappa vendettor utan publikfrieri

Nicolas Winding-Refn klöser publiken mothårs med en film som förlitar sig helt och hållet på olycksbådande stämning, bloddrypande våldsscener och rumsliga atmosfärer från helvetet. Väntar man sig ännu en välslipad popkulturell ädelsten à la "Drive" så lär man bli besviken – ingen kommer att spela soundtracket till "Only God Forgives" på förfesten – men tjusas man av Winding-Refns poserande stil i filmer som "Bronson" och "Valhalla Rising" så finns här en skoningslös mardröm stöpt i thailändsk kitsch och övervåld att fascineras av.

I princip skulle historien i Winding-Refns senaste långfilm kunna berättas utan dialog överhuvudtaget. De få repliker som levereras - Ryan Gosling är till exempel ännu mindre talför här än i duons förra film, "Drive" - tjänar mestadels en ren funktionsprincip i den förhöjda verklighet som Winding-Refn har varit så förtjust i sedan han inledde sin Hollywood-karriär på allvar med "Bronson" (2008). Det är den där skådespelare och statister ofta står utplacerade som på en teaterscen och gärna drar på den högsta teatraliska växeln när det ska pratas. Har man sett danskens tidigare verk, "Pusher" exempelvis, så vet man att han också behärskar ett mer naturalistiskt tilltal oerhört väl. Han har väl bara inte lust.

Ramberättelsen i "Only God Forgives" följer Julian, en plågad och möjligtvis impotent individ, som säljer knark och driver en thaiboxningsklubb i Bangkoks undre värld till den dagen hans ytterst osympatiske bror, som straff för att ha våldtagit och mördat en sextonårig flicka, blir förvandlad till en våt fläck under överseende av den pensionerade polisen Chang. Det är en man som utför vedergällningar med biblisk auktoritet och ett synnerligen elakt litet svärd.

När Julians diaboliska gangstermorsa, intensivt gestaltad av Kristin Scott Thomas (som klarar sig mer än väl utanför sitt vanliga element), anländer från staterna ålägger hon sin kvarlevande son att utkräva blodshämnd, varefter de sargade kropparna börjar falla som dominobrickor. Det är en lodrät verkningskedja av sadistiska gangsters som ådrar sig uppsprättade bukar, skottskador och inslagna ansikten, allt medan den oundvikliga slutuppgörelsen kryper närmare den redan nihilistiske Julian.

Men Winding-Refn skulle inte behöva ta sina nittio minuter i anspråk för att förmedla denna på ytan rätt okomplicerade gangsterskröna om utförandet hade varit konventionellt. Han förstärker istället ångesten hos sina karaktärer med hotfull musik och låter dem dröja kvar onaturligt länge i vinröda rum utsmyckade med asiatiska tecken och bilder på drakar, han låter väggarna stå i jättelik kontrast till människorna som är små och allvarliga och hela tiden ser döden runt hörnet. Bangkock är en häxkittel av mörka gränder och neonljus, interiörerna överbelastade med detaljer, valfri bildruta skulle bli ett köttigt skrivbordsunderlag på datorn.

Ytligt, javisst - dessutom snudd på kvävande stämningsfullt och kompromisslöst otäckt, visuellt fulländat. Människoporträtten i filmen är dessvärre inte lika fullblodiga.

Hur man än anstränger sig är det till exempel svårt att inte uppfatta Ryan Goslings halvhjälte som en blekare och mindre sympatisk variant av karaktären han gjorde i "Drive". Ibland annat "Bronson" bekräftade Winding-Refn att det går att känna empati med en stökig protagonist trots att verket är kraftigt stiliserat, men här blir den känslomässiga distansen för stor. I slutändan står man inför två val: Antingen försöker man greppa, eller konstruera fram, det onämnda som sker under den ljuvligt mörka ytan, ytterst representerat av Julians gåtfulla tanke- och känsloliv, hans val och motiv, eller så tolkar man det som att ingenting alls försiggår vid sidan av poserna, gesterna, och den briljanta scenografin.

Efter framför allt "Drive" är förväntningarna med rätta skyhöga på Nicolas Winding-Refn och Ryan Gosling. Den publik som blev intresserad av den förre i och med den filmen kommer kanske aldrig att förlåta honom för "Only God Forgives". Ser man den istället som en viktig anhalt på väg mot ett estetiskt renodlat men på inga sätt lättköpt uttryck blir behållningen antagligen större.

Men nu får Ryan nog ta och passa på nästa roll som tystlåten tuffing. Vi vet ju att han också har fler strängar på sin lyra.

| 28 maj 2013 14:30 |