One Missed Call 2004

Asiatiska skräckfilmer har varit heta ett bra tag nu. ”Ringu”, ”Dark Water”, ”The Eye” och ”Ju On – The Grudge” är bara några av filmerna som uppmärksammats här i Sverige de senaste åren, och därför tvekade man inte att släppa nykomlingen ”One Missed Call” på bio – endast i storstäderna, men ändå.

Liksom många av dess föregångare på den asiatiska skräckmarknaden satsar ”One Missed Call” på en övernaturlig story. Ett flertal ungdomar får meddelanden på sina mobiltelefoner om missade samtal, daterade två dagar in i framtiden. På mobilerna lämnas också röstmeddelanden som är skickade från deras egna nummer, och innehåller deras dödsskrik. Mycket riktigt, när två dagar passerar dör mottagaren en plågsam död. När flera av universitetsstudenten Yumis vänner dör, förstår hon att det nästa gång kan bli hon som får ett samtal på sin mobil. Yumi träffar på den mystiska ex-snuten Hiroshi som verkar veta något om dödsfallen, och tillsammans börjar de undersöka saken.

Ju längre in i filmen vi kommer desto mer avviker den från sin ursprungsstory. Yumis och Hiroshis olidligt sega och utdragna letande efter misshandlade barn, astmasjuka och rosa karameller förstör mycket av stämningen och man glömmer bort att det är en skräckfilm man tittar på. ”One Missed Call” går vilse i de frågor och trådar den själv skapat, som dessutom visar inte direkt leda någonstans. Slutscenen, som dröjer alltför länge, är lika obegriplig som en Bergman-rulle (trots att man har en helt okej ”avslutning” bara 10 minuter tidigare, men av nån anledning ville man dra ut på det hela). Det drar tyvärr ner betyget rejält…

Men när de läskiga scenerna väl kommer så finns det ingenting att klaga på. Fotot och miljöerna är perfekta, musiken och ljudeffekterna hjälper till att skapa en ryslig stämning och trasiga lampor blinkar både till höger och vänster. Då sitter man på helspänn och glömmer bort alla godisprasslande fjortisar i publiken. Underbart!

Regissören Takashi Miike är en man jag aldrig tidigare hört talas om, förrän vår skribent Christoffer började hylla honom i var och varannan text (exempel). Miike är tydligen känd för sina våldsamma actionfilmer, så vi får hoppas han är bättre på den genren än på skräck. För, för att sammanfatta det hela – skräckinslagen i ”One Missed Call” är så gott som felfria, men alldeles för få under de två timmarna filmen pågår. Och däremellan är det bara skit.

Men detta lär knappast vara den sista rysaren från Japan vi kommer få se på våra biografer, och än så länge är genren långt ifrån död, så… keep them coming!