Odjuret 2011

Att det är tufft att vara ung i dagens samhälle är inget nytt på svenska bioduken. Vi har sett det både på innerstadens gator och förorten i Stockholm och Göteborg. Nu får vi en inblick i hur tonåringarna på skånska landsbygden mår och inte helt oväntat lever de i oförbätterlig misär även där.

Vi följer fyra ungdomar på glid med stora drömmar men lika stora problem med ekonomi och familjeförhållanden. Kim har ett kriminellt förflutet, en farsa i skiten och fängelsetid i bagaget men vill som alla andra gå vidare, skaffa jobb, flickvän och radhus. Polaren Jesper bor i en husvagn och betalar nätt och jämnt hyran med att göra bögporr på nätet. Susanne vill bli erotisk dansare men har inte vad som krävs. Och stackars Ylva är sexuellt frustrerad då hon hämmas av sina knäppa, religiöst fanatiska föräldrar.

Vi får i inledningen en susning om att något hemskt hänt/kommer att hända och filmen är en smått stapplande väg till upplösningen. Ett gammalt men fortfarande hyfsat fungerande knep. Det är en vibrerande, otäck känsla i luften och man anar att det kommer sluta illa för en eller flera i det här gänget. Knutna nävar, pulserande ådror och briserande ilska. Man är nästan mer rädd för än sympatiserar med de förvirrade ungdomarna.

Det känns ärligt, genuint och välspelat. Skådespelarna har inga problem med att övertyga i sina känsloutbrott och gör sitt bästa med stundtals ojämna dialog. Med det subtila handkameraarbetet blir det nästan en dokumentär stil som effektivt överskuggar spelfilmsformatet.

Filmens problem är dock att det mesta känns gjort. Det är, liksom i vilken genre som helst, svårt att göra nyskapande film om ungdomar på glid. Man har försökt sig på nya vinklar på disfunktionella familjeförhållanden, förvirrade sexualiteter, gängkriminalitet, snedfyllor och trevande drömmar och visst har rollfigurerna sina egna historier. Men summan av kardemumman är fortfarande densamma och i vissa fall ledsnar man på de naiva ungdomarnas dumhet och snedsteg.

När den oundvikliga finalen skymtar så slår man till med det provokativa våld som tonsatt filmer som "Funny Games" och "Eden Lake". Säkerligen finns en tanke bakom det men i försöket att provocera prioriteras realismen bort en aning och det känns mer som ett stilgrepp snarare än ambition att fortsätta berätta historien. En sista scen med det tröttsamt klyschiga öppna slutet känns nästan slarvigt uppgjord.

Liksom fjolårets "7x - Lika barn leka bäst" är det här en perfekt film att visa för ungdomar i karaktärernas åldrar för en öppen diskussion eller debatt. Men när det gäller svensk film som hanterar pojkars destruktiva manlighet eller flickors sexuella frigörelse så kan "Hata Göteborg" och "Fucking Åmål" fortfarande se sig oslagna på toppen.