Nynne 2005

När vi först möter Nynne är hon en lycklig, förälskad kvinna på 30+ som är på, vad hon tror är middagen med stort M. Det vill säga den hos svärföräldrarna när ens pojkvän friar inför hela sin familj. Jag menar, varför skulle hon tro att han kanske borde kolla med henne först? Naturligtvis skämmer hon ut sig genom att svara ”ja, jag vill gifta mig med dig” när han ber henne skicka vinet. För att göra kvällen ännu bättre dumpar Mr Right henne pga. att han har träffat en yngre kvinna. Nynnes hela värld slås därmed i spillror. Vad som följer resten av filmen är hennes försök att hitta en ny man medan hon väntar på att exet ska ta sitt förnuft till fånga och komma tillbaka och be om hennes förlåtelse på sina bara knän.

Nynne bygger på en roman som heter ”Nynnes dagbok” och både boken och filmen har jämförts med ”Bridget Jones dagbok”. Jag kan inte uttala mig om boken men filmen har definitivt starka likheter med den första installationen om Bridget Jones liv. Tyvärr är det mycket av det negativa från sagan om Renée Zellwegers viktökning (aka ”Bridget Jones dagbok”) som visar sitt fula tryne även i denna livshistoria och det positiva lyser med sin frånvaro.

Negativa likheter: Varför verkar vissa (eller väldigt många) tro att en kvinnas enda mål i livet är att snärja en man? När Nynne blir dumpad ska vi alltså vara med på att hennes liv i princip är över, om hon inte hittar en ny grabb såklart? Bara då kan dagen räddas. Vid ett tillfälle suckar hon och frågar sig själv om det kan bli värre. Jag är något frestad att räkna upp alla de sätt på vilket det kunde bli värre. Glöm att hon har ett bra jobb, är vacker, rolig och har lojala vänner. Utan en man är hon kass, vilket förklarar varför hon helt glömmer sig själv och anpassar sig till den hon dejtar för tillfället.  För det spelar ju ingen roll om hon är sig själv så länge hon har en ring på fingret. Den klyschan är jag något trött på efter för många romantiska komedier. Men det är inte bara problemet att Nynne inte känner Nynne utan vi lär inte känna henne heller. Titelrollens riktiga jag visas inte mer än att vi får se henne utan smink och man får känslan av att det inte är filmmakarens ambition att göra en mer betydelsefull film än så. Den är bara meningen att underhålla och inget mer. Frågan är dock om ”Nynne” lyckas med detta och det för mig osökt in på nästa jämförelse med dess föregångare.

Negativa olikheter: Det som fick mig att älska ”Bridget Jones” trots klyschan nämnd ovan är flera saker men framförallt kemin mellan skådespelarna och deras individuella charm. Detta saknar ”Nynne”. Jag charmeras inte av en enda person i denna film förutom möjligtvis Nynnes blinda granne Martin. Kemin mellan Nynnes svin till ex och henne själv kommer inte ens i närheten av den som fanns mellan Bridget och Daniel Cleaver. Ingen av skådisarna har heller den talang och utstrålning som de tre huvudrollsinnehavarna i ”Bridget Jones”. Men det är kanske en taskig jämförelse.

En annan sak som fick förlagan att funka var humorn. Det var flera tillfällen då man skrattade rakt ut och här fanns det tyvärr inga även om jag tror att det var filmskaparens tanke. Jag drar mest på mungiporna någon gång då och då.

På allt detta negativa var Nynne otroligt förutsägbar men för det ska jag inte lasta den alltför hårt eftersom de finns få romantiska komedier som kan stoltsera med motsatsen.

Även om Nynne hade sina stunder och underhöll mig någorlunda måste jag ändå rekommendera att spara era pengar och hyra ”Bridget Jones dagbok” 1 och 2 istället.