Not Fade Away (2012)

Ditt betyg
Vill ej se
Sett
Ditt betyg
New Jersey, 1960-talet. Några vänner startar ett rockband och försöker slå igenom.
Visa hela synopsis
Visa mer info Dölj mer info

RECENSION: NOT FADE AWAY

Trovärdigt nedstamp i 60-talet
#NYFF 2012 - Med ett tungt soundtrack och starka prestationer från många okända skådespelare gör "Not Fade Away" ett ärligt nedstamp i 60-talets medelklass där generationsklyftan var som djupast och drömmarna som störst.

När "Sopranos"-skaparen David Chase nu ger sig på långfilm har valet fallit på en film han velat göra länge - en film om det 60-tal då han växte upp och en film full av musiken som definierade den eran.

Douglas befinner sig i highschoolåldern i ett av New Jerseys medelklassområden. Han är kort och lite blyg och ser hur tjejerna flockas kring kvarterets musiker. Hans enda chans till uppmärksamhet är att jobba på sitt mediokra trumspelande och när lokala gitarristen och sångaren Eugene blir av med sin trummis är det Douglas han hör av sig till.

"Not Fade Away" är inte en film som drivs av en stark och tydlig handling utan det är framför allt ett gäng karaktärer vi följer, och ännu mer är det en film som gör ett nedstamp i detta föränderliga decennium där det fanns så mycket för den yngre generationen att rebella emot - det var respekt för svarta, rättigheter för homosexuella, sexuell frihet och protester mot Vietnamkriget för att bara nämna en liten del.

Förutom bandet och dess medlemmar, som Douglas nu tillbringar allt mer tid med, finns hans familj där hemma där framför allt pappan Pat (James Gandolfini) har en helt annan bild av framgång än sonens dröm om att slå igenom som musiker.

Pats amerikanska dröm handlar om att jobba hårt och bygga upp ett propert företag som man kan försörja sin familj på. Mamman är å sin sida konstant klagande och rätt olycklig där hon ständigt hasar runt i morgonrock och papiljotter. Ingenting för en ung grabb att imponeras av och vilja ta efter. Och samtidigt finns lika lite förståelse från de vuxnas sida om varför deras son envisas med att låta håret växa och ha på sig boots med klack. "Som om du precis klivit av båten" kommenterar pappan Douglas utseende.

Det finns många teman i "Not Fade Away". Mellan bandets medlemmar finns avundsjuka, arrogans och de ack så vanliga splittringarna när man har olika åsikter om hur framgången ska nås. Inom familjerna finns tryggheten gentemot friheten där den gamla generationen framför allt spelar det säkra kortet medan den yngre gärna tar sig an riskerna. Fast att de gärna kör vågspel eftersom de alltid kan flytta hem igen och bli försörjda av föräldrarna pratar de förstås mindre gärna om.

Det hela känns alltigenom väldigt äkta och de många mindre kända skådisarna gör ett bra jobb vid sidan av Gandolfini. Men ibland känns det som om karaktärerna är för många och några av dem får för lite tid att utvecklas på vita duken. Douglas kärleksintresse Grace till exempel får vi inte lära känna tillräckligt på djupet trots att flera scener utspelar sig även i hennes hem. Och ibland kan det kännas som om vi flyter lite väl mycket ovanpå handlingen utan att riktigt greppa vart vi är på väg att föras. Men det är samtidigt bristen på början, mitten och slut som gör att "Not Fade Away" aldrig blir en klyscha.

David Chase jobbade redan under "Sopranos" mycket med att hitta rätt sång till rätt scen. I "Not Fade Away" känns musikläggningen helt perfekt, men faktum är att han faktiskt redan från början hade en lista på sin favoritmusik som han ville ha med och bångstyrigt fick igenom, snarare än att först ta en titt på scenerna och sedan välja låtar som passade.

Att det blivit så utmärkt har mycket att göra med att Chase haft sin gamla följeslagare Steven Van Zandt (som spelade både i Sopranos och nu har huvudrollen i Lillyhammer) vid musikrodret. Från början mest känd som "Little Steven" i Bruce Springsteens E Street Band har han växt upp med rock'n roll i blodet - och det märks. Under filmens gång har inte bara låtar från Bob Dylan, Beatles och Rolling Stones hamnat i bra kronologisk ordning utan de har även trovärdigt placerats efter hur Douglas band utvecklats som musiker.

Alla som växt upp under 60-talet har mycket nostalgi att hämta i "Not Fade Away", men faktum är att även vi som var unga på 80-talet eller mycket senare än så - med få undantag - har fått växa upp till samma fantastiska toner. Mycket av musiken som skapades då är helt enkelt tidlös och Chase och Van Zandt ser till att vi får njuta av den på bästa sätt igen.

Det finns inga användarrecensioner ännu. Skriv den första!
Det finns inga externa recensioner ännu. Lägg till den första!
Senaste kommentarer
Fermen
Tyvärr inte så intressant som jag hade hoppats. Det är ett bra skådespel men handlingen är för tråkig och seg. Dock bra musik, betyget blir en tvåa.
P U T T E
En trevlig liten film, mycket trevlig.

Jag hoppas verkligen att David Chase gör fler filmer, ja och serier med för den delen, karln kan verkligen skapa en helt underbar stämning.

Underbar musik i mängder, starka skådespelarinsatser, härliga återblickar till 60-talet (musik, tv-program, filmer) gör det här till en genuint mysig film.

Ja och många av skådisarna är mycket riktigt relativt okända, vilket också bevisar att det behövs inga Leböff, Pattinson och andra överskattade skådisar från den generationen för att skapa någonting bra, tvärtom så är det skönt att slippa dem :)
Lägger även till att Gandolfini återigen är så jäkla härlig.

Problemet jag har med filmen är att jag skulle vilja se mer, visst är det kul att Chase har gjort en bra film, men det vette då fan ifall inte denna skulle bli en helt underbar TV-serie?

3 (starka) kapsyler av 5!
P U T T E
Ja den här ska jag absolut se!

Veckans populära filmer

Visa fler