Nosferatu 1922

Det går inte att understryka längtan till gammeldags vampyrfilmer när man ser filmer som "Twilight". Längtan tillbaka till de fula, ruggiga, smygande varelserna som lömskt stryker omkring i mörkret i jakten på blod. Innan högt aktade skådespelare som Gary Oldman, Christopher Lee och t.o.m. Bela Lugosi anammade huggtänderna så fanns en särskilt minnesvärd filmvampyr, det sanna originalet - Max Schreck i "Nosferatu".

Tyske regissören F.W. Murnau byggde den svartvita stumfilmen på Bram Stokers klassiska roman "Dracula" men i brist på rättigheter så ändrade han titeln och detaljer, som den numera ikoniska regeln kring att solljus dödar vampyrer (något som faktiskt härstammar från denna film). Stokers änka stämde ändå och kopior och negativ av filmen förstördes - lyckligtvis dök den så småningom upp i andra länder.

Teateraktören Schreck blev legendarisk som greve Orlok, långfilmens första vampyr, och en av de kusligaste - att hans riktiga utseende är okänt och rykten om att han var en riktig vampyr (något som porträtterades i "Shadow of the Vampire", en intressant jämförelsefilm, där han spelades av Willem Dafoe) gör det ännu läskigare. Det faktum att han enbart syns i totala nio minuter i den visserligen relativt korta filmen förtydligar det kraftiga intrycket.

Hans snåla speltid till trots så är det Schreck som är filmens höjdpunkt. De stirriga ögonen, spetsiga öronen, bleka och stela ansiktet, kloliknande händerna och den beniga, hukande kroppen skapar en ohygglig varelse som vilar någonstans mellan en ond människa och ett motbjudande monster. Hans långsamma rörelser och krypande skugga är en garanti för kalla kårar.

Det är av naturliga skäl inte helt lätt att ta till sig en nästan 100 år gammal, svartvit stumfilm. Bristen på ljud i kombination av den stundtals påfrestande orgelmusiken kan lätt gå en på nerverna. Överspel tillsammans med stora, dramatiska gester för att inte nämna den ryckiga bilden (filmad i solljus!) är aningen svårsmälta. Det är mer ett nostalgiskt stycke filmhistoria än någon större underhållning.

Men man imponeras fortfarande av både en obehaglig stämning och läckra, konstnärliga detaljer. Som den köttätande växten som äter en fluga eller när greven dyker upp som ett transparent spöke (en häftig effekt på den tiden) bredvid sin kista. För att inte nämna alla klassiska scener, som de upprörda gästerna på den lokala krogen eller hjältinnans psykiska länk till sin fästman. Den berömda scenen där vampyren dyker upp i hjältens sovrum är på en mardrömsnivå som få skräckfilmer idag kan nå upp till. En milstolpe varje vampyrälskare och filmintresserad bör offra en timme för.