Norwegian Wood (2010)

Ditt betyg
Vill ej se
Sett
Ditt betyg
Två barndomsvänner återförenas på en högskola i Tokyo. Gemensamt har de ett tragiskt minne, som blir starkare allteftersom kärleken och erotiken växer fram emellan dem. Cyclo-regissören är tillbaka med en ny melankolisk, smärtsam och vacker film, baserad på Haruki Murakamis bok.
Visa hela synopsis
Visa mer info Dölj mer info

RECENSION: NORWEGIAN WOOD

Pretentiöst elände
Den stora styrkan hos asiatisk och inte minst sagt japansk film är att den vågar ta tid på sig och ofta berättar lågmälda, finstämda berättelser med långsamt tempo. Här drar man dock ut på det goda i en deprimerande historia med tröttsamt provocerande sexuella inslag.

Filmen bygger på Haruki Murakamis bok om en kärlekstriangel i 1960-talets Japan. År efter att Torus (Kenichi Matsuyama) bästa vän Kizuki tar livet av sig återförenas han av en slump med Kizukis flickvän Naoko (Rinko Kikuchi) på en högskola i Tokyo. De inleder en kärleksaffär men Naoko blir allt mer deprimerad och självdestruktiv allt eftersom hon försöker hantera sorgen och tar så småningom in på en psykklinik. Torus gör regelbundna besök men träffar samtidigt en annan kvinna, Midori (Kiko Mizuhara) som liksom han är mer utåtriktad.

Sällan har man sett så mycket erotiska nakenscener i en så pass osexig film. Här kämpar känslomässigt dysfunktionella karaktärer med att hålla tillbaka känslorna men hamnar ständigt obekvämt i säng där de nästan gråter sig själva till orgasm. Det är feelbad-film där ångesten har huvudrollen och de vackra aktörerna poserar, gråter och grimaserar i vackra, estetiska bilder.

Att man dessutom drar ut på en historia där inget eller väldigt lite händer i över två timmar är att testa publikens tålamod. Att ungdomar förutsägbart nog skildras som trasiga, förvirrade själar med självmordstankar, sexuell frustration och usel självkänsla känns inte heller så fräscht. Synd också att man inte utnyttjat 60-talseran mer - med undantag för några utsvängda byxor skulle filmen likväl kunnat utspelas närsom.

Fans av boken lär säkert uppskatta filmen mer då det finns mycket tysta scener och tydligt gömd poesi som en icke insatt missar. Det är snyggt och välgjort och skådespelarna gör sitt bästa för att väcka liv i sina lite väl hårt tilldragna rollfigurer. Man blir lätt imponerad av det ambitiösa hantverket. Att bli berörd är desto svårare. För stämningen är så hård, kall och frånstötande att man mer observerar än känner med de ganska själviska och elaka huvudpersonerna.

Kanske är det meningen att man aldrig ska komma dem nära utan uppleva eländet på avstånd. Men när alla hela tiden mår så dåligt blir det mest jobbigt och till slut tråkigt att titta på. Det blir en torr, stel och pretentiös film där sex- och nakenscenerna snarare distraherar än piggar upp. Och när allt komponeras av amerikanska poplåtar faller trovärdigheten helt. Inte den sämsta men långt ifrån bästa exporten från Japan.

Det finns inga användarrecensioner ännu. Skriv den första!
VISA FLER EXTERNA RECENSIONER +
Senaste kommentarer
Blixt
Tycker nog snarare att de skulle gå in närmare på den störda sexualiteten o filmen. Läst andra Murakami-böcker men struntat i denna. För mig känns den här filmen ungefär som böckerna, alldeles för lite substans på för stor yta. Vackert javisst, men mycket som inte har någonting att göra med berättelsen.
2284
Såå mycket naket var det ändå inte. :p

3/5 åtminstone. En del vansinnigt snygga scener, som den när de går fram och tillbaka på ängen.

"Cyclo" är dock mycket bättre. Måste se några fler av denne vietnames nu.
3588-0
Det fanns så mycket tid i filmen för att berätta och utveckla grejer från boken! Är så besviken över att de inte tog tid att berätta mer om Reiko och filmen borde ha börjat som boken började. Jag förstår inte riktigt hur dem tänkte när dem gjorde filmen. Antigen är scenerna superkorta eller superlånga och klipprythmen var jättekonstig. Det fanns himla många fina scener men tillsammans blev det inte alls bra. 2/5
Visa fler (3)

Veckans populära filmer

Visa fler