Regissör
Huvudrollsinnehavare
RECENSION: NORWEGIAN WOOD
Pretentiöst elände
Filmen bygger på Haruki Murakamis bok om en kärlekstriangel i 1960-talets Japan. År efter att Torus (Kenichi Matsuyama) bästa vän Kizuki tar livet av sig återförenas han av en slump med Kizukis flickvän Naoko (Rinko Kikuchi) på en högskola i Tokyo. De inleder en kärleksaffär men Naoko blir allt mer deprimerad och självdestruktiv allt eftersom hon försöker hantera sorgen och tar så småningom in på en psykklinik. Torus gör regelbundna besök men träffar samtidigt en annan kvinna, Midori (Kiko Mizuhara) som liksom han är mer utåtriktad.
Sällan har man sett så mycket erotiska nakenscener i en så pass osexig film. Här kämpar känslomässigt dysfunktionella karaktärer med att hålla tillbaka känslorna men hamnar ständigt obekvämt i säng där de nästan gråter sig själva till orgasm. Det är feelbad-film där ångesten har huvudrollen och de vackra aktörerna poserar, gråter och grimaserar i vackra, estetiska bilder.
Att man dessutom drar ut på en historia där inget eller väldigt lite händer i över två timmar är att testa publikens tålamod. Att ungdomar förutsägbart nog skildras som trasiga, förvirrade själar med självmordstankar, sexuell frustration och usel självkänsla känns inte heller så fräscht. Synd också att man inte utnyttjat 60-talseran mer - med undantag för några utsvängda byxor skulle filmen likväl kunnat utspelas närsom.
Fans av boken lär säkert uppskatta filmen mer då det finns mycket tysta scener och tydligt gömd poesi som en icke insatt missar. Det är snyggt och välgjort och skådespelarna gör sitt bästa för att väcka liv i sina lite väl hårt tilldragna rollfigurer. Man blir lätt imponerad av det ambitiösa hantverket. Att bli berörd är desto svårare. För stämningen är så hård, kall och frånstötande att man mer observerar än känner med de ganska själviska och elaka huvudpersonerna.
Kanske är det meningen att man aldrig ska komma dem nära utan uppleva eländet på avstånd. Men när alla hela tiden mår så dåligt blir det mest jobbigt och till slut tråkigt att titta på. Det blir en torr, stel och pretentiös film där sex- och nakenscenerna snarare distraherar än piggar upp. Och när allt komponeras av amerikanska poplåtar faller trovärdigheten helt. Inte den sämsta men långt ifrån bästa exporten från Japan.