Nomadland 2020

Drama
USA
108 MIN
Engelska
Nomadland poster

Synopsis

En kvinna lämnar sin hemstad i Nevada efter att ha förlorat allt i den ekonomiska krisen. Hon packar sin skåpbil och ger sig ut på en resa genom den amerikanska västern för att leva som en nomad.
Ditt betyg
3.6 av 59 användare
Logga in för att se betyg av de du följer

Info

Originaltitel
Nomadland
Biopremiär
26 mars 2021
DVD-premiär
28 juni 2021
Digitalpremiär
30 april 2021
Språk
Engelska
Land
USA
Distributör
20th Century Fox
Ålder
Barntillåten
Längd

Recensent

Oskar Möller

25 november 2020 | 09:30

Skönhet och brutalitet i öppna landskap

Undanskuffade existenser som flyter ut i periferin följs och fångas på film – för en gångs skull värda en tid i rampljuset. Chloé Zhaos exposé av amerikanska husvagnsnomader på en evig genomresa är bitvis svårsmält realism. Dess brutala oförställdhet sätter ens egen insjunkna medelklassighet i gungning – och får en att undra om man är man eller kvinna nog att bryta sig loss ur dess dunhårda pansar.
Badlands-elegin över sann nomadism bjuder också på många stunder av skönhet – de solkyssta karga amerikanska ökenvidderna, ett väderbitet ansikte som gryningsljuset faller på. Det vackra mixtras med det råbarkade i scener så nära dokumentär man kan famna i en spelfilm.
 
Det hela började med att Frances McDormand och Chloé Zhao blev vänner och bestämde sig för att filma ett projekt ihop. McDormand som länge varit fascinerad av den nomadiska livsstilen ville filmatisera boken ”Nomadland: Surviving America in the Twenty-First Century” av Jessica Bruder. Filmfestivalfavoriten Zhao har dessförinnan gjort andra djupdykningar ner i den amerikanska själen; ”Songs my Brothers Taught Me” och ”The Rider”; skrev såldes ett manus där huvudrollen var given.

Frances McDormand spelar Fern – en kvinna nära pensionsåldern som mist både sin man och en hel stad.  Maken dog i cancer och staden Empire dog ut när det stora företaget stängde gruvverksamheten som var dess livsådra och alla flyttade ut.
 
Filmens tysta vrede mot det orimliga kapitalistiska systemet blir aldrig plakatpolitik – istället lär vi känna Fern som en extremt seg och en överlevare.  Med maken väl i jorden bestämmer hon sig att hon har fått nog av skiten och lämnar hemmet en sista gång.  Fern visar sig snabbt vara allt annat än sentimental (vilket möjligen den beklagar herrelösa hund som tyr sig till henne – här undviker regissören klyschan att använda sig av djur för att skapa lite mänsklig värme i den mänskliga isoleringen).
 
I början lever hon i sin husvagn av ren brist på alternativ men efter att ha lärt känna den äldre Linda May på ett fabriksjobb på Amazon (i några scener som injagar skräck i svenska löntagare) tänds något inom henne. Den sorgtyngda Fern blir varse om en helt ny livsstil och dras in i en löst sammansatt men solidarisk grupp människor som svetsas samman av hjul, vädrets makter och ett långfinger upp i kapitalismens käftar. Sorgen lyfts inte från hennes axlar, men den lättar. Frågan är bara om hon vill lämna den helt bakom sig.

Det anmärkningsvärda är att de veteraner Fern stöter på i filmen som lär henne att navigera i denna livsstil samtliga är riktiga nomader, vilket gör helhetsintrycket ännu starkare. Bland många gripande scener etsar sig en fast i minnet – samtalet med Swankie, en något butter men oändligt varm och rådig äldre kvinna som inte låter sig begränsas av livets ständiga punkteringar. Hon lagar dem hon kan och accepterar resten som sin livshotande cancer med ett stoiskt lugn – Swankie vet att hon vill sätta punkt i livet med euforisk glädje, omgiven av cirklande svalor. Det är oerhört gripande på ett sätt som sätter det mesta av det vanliga snacket om förebilder i skamvrån.

Det märks att teamet, med Zhao och McDormand i spetsen levde tillsammans med dessa människor och lärde sig av dem. Ett team som inkluderade skådisveteranen David Straitharn som spelar Ferns romantiska intresse och Zhaos pojkvän filmfotografen Joshua James Richards.
Det är han som står för det episka fotot. Och såväl fotot som Zhaos regi gjorde intryck på självaste filmlegendaren Terence Malick - en feat som få kan skryta med.

Förmodligen kände han de fria viddernas kall – scener som anpassas efter människorna på plats och vädrets makter. Resultatet blir en kontemplativ helhet där ens verklighetsuppfattning vänds upp och ner – de med minst upplever mest, fattig blir rik, trälen blir fri. Verklighetens folk blir skådespelare och filmfolk blir mänskligare än någonsin.

Ute på vägarna och i sina fristäder bygger husvagnsnomaderna en egen värld i USA:s ökenlandskap. Utanför finns dock alltid den andra verkligheten kvar – oförlåtande, dömande och redo att suga ut deras sista krafter för symbolisk ersättning. Fern går stoiskt igenom en hel drös med arbetarjobb filmen igenom. Som tittare kan man ifrågasätta detta slit – men som den obändiga, och envist frihetstörstande rollfiguren själv säger så gillar hon att göra sig nyttig. Men hur vidrig ett flygplatsliknande lager på Amazon kan tyckas kan alternativet - oändlig tystnad och ensamma vandringar i ödelagda städer – vara för skrämmande att uthärda en längre tid, även för en riktig ensamvarg.
 
Det finns något i Chloé Zhaos filmer som får mig att tänka på Ang Lee – trots regissörernas vitt skilda stilar. Det handlar om upptäckaranda och nyfikenhet, den där drivkraften att hitta den mänskliga anden och essensen i en plats eller epok. Hon är utlänningen som skärskådar en ny verklighet fångar in dess essens. Smärta, civilisationskritik och vardagspoesi bildar tillsammans ett ådernät av scener. Ögonblicken bultar kompromisslöst bistert, osentimentalt… och bitvis smärtsamt vackert. Sedda denna gång. Denna gång.
| 25 november 2020 09:30 |
Skriv din recension
Vad tyckte du?
Användarrecensioner (1)
5
Oscarsgalan står inför dörren senare denna månad. Jag har därav börjat att plöja igenom det som finns att streama i de nominerade kategorierna. Men en biopremiär blev det i alla fall så att jag hann med att se filmen innan galan. Det blev filmen “Nomadland” som jag nu ska förmedla mina åsikter kring med denna filmrecension. Men först lite om handlingen. Fern (Frances McDormand), en kvinna som efter den ekonomiska kollapsen i den lilla staden på Nevadas landsbygd, packar sin bil och ger sig ut på vägarna för att upptäcka livet utanför det konventionella samhället, som en modern nomad. I filmen träffar vi verklighetens nomader, Linda May, Swankie och Bob Wells som blir Ferns mentorer och vänner under hennes utforskning av det vida landskapet i västra USA. Att så få filmer når bioduken under denna långa pandemiperiod är tragiskt. Utbudet blir inte så stort. Men och andra sidan når sådana här lite smalare filmer ut. Som man i vanliga fall tänker så kände jag en tvekan kring om jag skulle gå och se “Nomadland” på bio men sedan släpptes årets Oscarsnomineringar och “Nomadland” var en av de få nominerade filmer som har nått Sverige med en biopremiär. Så jag ändrade mig och såg filmen på bio till slut och det ångrar jag verkligen inte att jag gjorde. I filmen får vi följa Fern (lysande spelad av Frances McDormand) som närmar sig pensionsåldern. Fern är en änka som har mist sin man i cancer. Kort därefter miste hon även en hel stad då gruvan som var stadens levebröd lades ner och befolkningen valde att flytta därifrån. Fern bestämmer sig för att köpa en husbil och bosätta sig i närheten av postorderföretaget Amazon där hon har ett fått ett jobb. Men det jobbet visar sig vara kortsiktigt och ger därmed ingen permanent försörjning. Då ger Fern sig ut på vägarna som en sann amerikansk nomad som väljer en plats utanför samhället. Hon verkar vara en hårdhudad människa som inte ger efter för sentimentalitet, men någonstans innanför det hårda skalet finns en sorg att hantera och det gör hon genom att ge sig iväg med husbilen för att samtidigt söka frihet och det hon tror sig sakna i sitt något inrutade liv. Till en början vill hon som hon säger jag göra rätt för sig och vara till någon nytta i samhället. Den planen ändras radikalt när hon möter riktiga nomader ute på vägarna som spelas av riktiga nomader. Hon tar till sig dessa människors livhistorier och inspireras av dem. Den där frihetskänslan sätter sig så hårt att hon inte längre kan tänka sig ett liv i ett hus. Tidigt i filmen får hon frågan av en yngre släkting där det frågas om det stämmer att hon är hemlös. “Jag är inte hemlös, jag är huslös. Det är inte samma sak.”. Med denna inställning och en utveckling av kärleken till det fria livet får vi följa en historia med verklighetsbaserade förankringar efter en litterär förlaga. Det är mycket svårt inte bli tagen av de levnadsöden som de riktiga nomaderna berättar. Särskilt en äldre dam som heter Swankie som berättar att hon har cancer som har spridit sig till hjärnan. Hon berättar om sitt livs största ögonblick då hon kände att hon hade kunnat dö där och nu. Det var när hon befann sig på en plats omgiven av svalbon, nykläckta svalor som flög omkring efter att deras äggskal trillade ner ifrån boet och landade på vattenytan. Man får en klump i bröstet och känner igen sig i det hon berättar. Själv söker jag också de där ögonblicken och det känns som att jag saknar något. Jag vill gärna också hitta en annan verklighet och leva i min lilla bubbla ibland. Så historien som skildras griper verkligen tag och den kryddas med ett vackert foto och väldigt vackra miljöer med solnedgångar över åtskilliga ökenlandskap. Kameran missar inte något under filmens gång och den filmar väldigt många close up vinklar på filmens karaktärer så att man inte missar ett enda känslouttryck i deras ansikten. Sammanfattningsvis är filmen “Nomadland” en väldigt fin film med ett fint budskap om hitta sig själv ute på vägarna och att samtidigt hitta en gemenskap och social tillhörighet utanför samhällets inrutade bojor. Det skänker en extra realism att de enda i filmen som faktiskt är Hollywood skådisar är Frances McDormand och par skådisar till. De övriga är verkliga människor som faktiskt lever riktiga nomadliv. Om man inte bli tagen av den här fina filmen så skulle man kunna säga att man är ganska känslokall. Jag hoppas att filmen tar hem i alla fall några av de 6 Oscarsstatyetter som den är nominerad till. 5/5 är mitt betyg till detta hjärtvärmande mästerverk.
Läs mer