Nine Days 2020

Will (Winston Duke) har en minst sagt annorlunda arbetsposition. Genom att utföra intervjuer med olika själar väljer han en kandidat som får födas som människa. Intervjuerna innefattar allt från etiska frågeställningar till kulturella utsvävningar – allt för att utgöra vilken själ som egentligen förtjänar att få existera. Konceptet är lika tankeväckande intressant som det är teoretiskt morbitt, då Will figurerar som en högre makt som väljer vilka personer som ska få leva och vilka som inte får det.  

 

Berättelsen kan sannerligen läsas in på många olika sätt. Är Will de facto Gud, som navigerar bland sina själar och sedan följer dem i jordelivet? Är dessa själar egentligen personer som dött men nu får en chans att återfödas efter dessa prövningar? Eller är Will helt enkelt en sorts mellanchef i själarnas rike, där livsöden hanteras likt vardagligt pappersarbete? Samtliga teorier har sina stöd i långfilmsdebuterande Edson Odas berättelse, just för att vi inte får en större inblick i den värld som Will verkar i. Men det spelar egentligen ingen roll, för det är i filmens andemening som skönheten finns. 

 

Genom att följa de olika resonemang som intervjuobjekten (i filmen porträtterade av bland annat Bill Skarsgård, Zazie Beetz och Tony Hale) diskuterar navigeras vi genom diverse psyken och deras åsikter, känslor, farhågor, drömmar och fördömanden. Det blir en studie i människan och det som förenar oss likväl skiljer oss åt. “Nine Days” är en film om vad det innebär att vara människa, vad det innebär att leva, och det med alla dess val och kval, motgångar och medgångar. 

 

Det är också en berättelse som fångar de små tillfällen som gör livet värt att leva. Att känna sanden mellan tårna må låta trivialt i en Tomas Ledin-låt, men här målas det upp med en sådan känsla att hela ens liv kan fångas – och ge mening – i just det ögonblicket. Genom sekvenser som andas allt från Spike Jonze till Michel Gondry fångar Edson Oda dessa ögonblick på ett lika avskalat som hjärtevärmande sätt.  

 

Allt bärs det upp av en fenomenal Winston Duke i rollen som Will. Duke, som tidigare främst gjort sig känd för roller i “Black Panther” och “Us”, tar här ett rejält steg ut i en annan riktning och levererar en enorm prestation. Lika skickligt lågmäld i sin byråkratiskt pedagogiska intervjuroll som bombastisk livsingivande när känslorna väl tar över fångar Duke de känslomässiga svängningar som genomsyrar filmen.  

 

Även om den kan kännas lite väl lågmäld och avskalad emellanåt så träffar “Nine Days” verkligen rätt när den når sitt mål. Förutom sin melankoliska form av hoppingivenhet ställer den också många såväl teologiskt som filosofiskt tankeväckande frågor som sitter kvar hos en långt efter att filmen är slut.