Nightmare Alley 2021

Drama Thriller Mysterium
USA
150 MIN
Engelska
Nightmare Alley poster

Synopsis

En korrupt svindlare från ett tivoli slår sig ihop med en psykolog för att lura folk på pengar. Remake av filmen från 1947.
Ditt betyg
3.0 av 1 användare
Logga in för att se betyg av de du följer

Recensent

Alexander Kardelo

21 januari 2022 | 15:00

Läcker noir-thriller saknar det lilla extra

Guillermo del Toro är tillbaka med en läcker lurendrejar-thriller med stjärnensemble i noirljus. Karln vet hur man fångar publiken med en fascinerande historia, men denna är tyvärr lite för lång och förutsägbar för att bli sådär riktigt vass.
Vår mystiske antihjälte dumpar ett lik, bränner ned ett hus och tar bussen till världens ände, där en nedgången, kringresande cirkus erbjuder jobb och fristad.

Den tystlåtne men ambitiöse Stanley Carlisle (Bradley Cooper) blir lika förfärad som fascinerad av den brokiga ensemblen på tivolit, som drivs av en hal Willem Dafoe. Vi befinner oss i slutet av 1930-talet någonstans i Amerika, radion varnar för krig, och folk betalar glatt för att låta sig distraheras av viga akrobater, övermänskligt starka män, eller kvinnor med en spindelkropp. Mycket är bluff och båg förstås, men för 25 cent kan man få glömma vardagen för en stund.

Cirkusen är ett mikrokosmos av fascinerande, oförutsägbara typer. Stan får jobb som allt-i-allo och börjar bekanta sig med sina nya kollegor, speciellt nyfiken på spådamens Zeenas (Toni Collette) och hennes nedsupne make Petes (David Strathairn) hemliga tricks. Med hjälp av dolda kodord får de publiken att tro att de kan läsa tankar. Stan upptäcker att även han har en viss talang för bedragarkonsten, och vill lära sig allt.

”Nightmare Alley” är som två filmer i en. Två väldigt distinkta akter som skildrar en bedragares uppgång och fall. Efter en timme inser man att den första halvan bara var uppvärmning för den riktiga storyn.

I andra halvan av filmen har två år passerat, och vi förflyttas från gyttjan till glamouren. Stan har lämnat cirkusen med den rara ”elektriska flickan” Molly (Rooney Mara) som sin flickvän och assistent, och finslipar deras egna framgångsrika mentalist-akt, designad för att förtrolla rika damer och herrar på tjusiga hotellbarer i Chicago.

Här kliver Cate Blanchett in och inger filmen en annan energi. Psykiatrikern Lilith (Cate Blanchett) är en elegant men iskall donna, som utmanar parets framgångar och lyckas linda Stan runt sitt lillfinger. Det blir början på en farlig allians, ett dubbelspel och ett triangeldrama - och här börjar ”Nightmare Alley” äntligen skruva upp spänningen. Lilith har koll på mäktiga män och deras hemligheter, och Stan planerar att blåsa dem på pengar. Vad skulle kunna gå fel?

Bradley Coopers rollfigur balanserar i en moralisk gråzon, allt mer förblindad av sin makt och sina ambitioner, övertygad om att han ger människor hopp och tröst när han erbjuder "kontakt med andra sidan". Ett löfte om försoning med de döda - kanske något som han själv sökt efter? Minnen ur det förflutna återvänder gång på gång med nya ledtrådar till vad som plågat Stan i det förflutna. Cooper har den där ruffa stilen som passar karaktären, och förvandlingen till en skicklig gentlemanna-bedragare är också trovärdig. Men det hade nog varit mer spännande att se Leonardo DiCaprio, som först var aktuell för rollen. Han har en bredd och karisma som Cooper saknar.

Regissören Guillermo del Toro vurmar för freaks, för det makabra och för mörka kärlekssagor. Om ”Crimson Peak” var en homage till gotisk skräck från förr så är ”Nightmare Alley” en noir-thriller laddad med mystik och atmosfär. Men låt inte titeln lura dig, här finns inga skräckelement eller övernaturlig fantasy, så som i ”The Shape of Water”. Om man inte räknar demoner ur det förflutna förstås, och hur de döda kan fortsätta att hemsöka en - bildligt talat, såklart.

Denna nyinspelning av William Lindsay Greshams roman, tidigare filmad som ”Mardrömsgränden”, är en fröjd för ögat där fotot, scenografin och alla fina skådespelare som tar plats i den, får den att kännas som en riktigt lyxig produktion. Huvudattraktionen är förstås Blanchett; med ett ansikte som skapt för noir-filmens dramatiska ljussättning och en sofistikerad framtoning som döljer en manipulativ femme fatale. Likt Spielbergs ”West Side Story” är filmen en hyllning till en svunnen era och ett försök att ta ett stycke Hollywood-historia in i modern tid. "Nightmare Alley" är en otroligt snygg film! Man önskar enbart att historien i sig var lika fokuserad och vass. Och mitt enda bekymmer är hur förutsägbar den är.

Om du introducerar ett vapen i första akten, så måste det avfyras innan slutet. Den principen, kallad Tjechovs pistol, känner alla dramatiker till, och den är inte heller obekant för publiken. Guillermo del Toro plockar inte bara fram pistolen, han lägger fram alla sina ess på bordet innan han tänkt använda dem. Det gör att många av vändningarna och överraskningarna i ”Nightmare Alley” blir uppenbara långt i förväg för varje tittare med en hjärncell intakt.

Inte alla överraskningar, tack och lov. Och det är inte heller en historia som står och faller med sina twistar. Som varje god berättare besitter del Toro den där unika förmågan att trollbinda sin publik. Han är en mästare på att fånga vår uppmärksamhet och han brer på ordentligt - lite som showartisterna i filmen, vars jobb det är att övertyga åskådarna att de just bevittnat världens åttonde underverk. När finalen närmar sig skruvar regissören upp spänningen till en brutal nivå, och jag känner hur ångesten kryper sig på. Men filmen flörtar bara med det udda och skruvade, det farliga och spännande och förbjudna; utan att helhjärtat hänge sig åt det.
| 21 januari 2022 15:00 |
Skriv din recension
Vad tyckte du?
Användarrecensioner
Det finns inga användarrecensioner ännu. Bli först med att recensera Nightmare Alley
Andra kritiker
Det finns inga andra kritiker ännu