Night Moves 2014

Vi befinner oss någonstans ute på landsbygden, på en plats med mycket vildmark där de höga trädstammarna och bergen i barrskogen skapar ett meditativt landskap. Här får vi följa Josh (Jesse Eisenberg), Deena (Dakota Fanning) och Harmon (Peter Sarsgaard) under förberedelserna av en stor miljöaktion. De planerar att visa sitt politiska ställningstagande genom att under becksvart natt spränga en kraftverksdam. De köper en båt (med namnet Night Moves), skaffar falska identiteter och bygger en bomb för att få det sovande folket att vakna och inse att ekosystemet håller på att haverera, att konsumtionssamhället dödar laxen i sjöarna.

Några snedsteg som begås på vägen har förödande konsekvenser och efterdyningarna av aktionen är svåra att repa sig från för såväl rollkaraktärerna som publik. Spänningen är nagelbitande med frågor kring huruvida huvudpersonerna är kämpar som står upp för sin delade värdegrund eller ekoterrorister. Men händelseutvecklingen går så småningom åt det lite för överdrivna hållet vilket fläckar ned helhetsintrycket. Filmens politiska temat som inledningsvis presenterades med en filmvisning och ett efterföljande samtal om klimatförändringarna på jorden skuffas undan och jag känner mig vilse i vad som vill sägas. För något verkar vilja sägas. 

”Night Moves” är en av få filmer av den amerikanska indiedrottningen Kelly Reichardt som fått distribution i Sverige. Med tidigare ”Wendy and Lucy” och ”Old Joy” har hon i hemlandet uppmärksammats för att göra film enligt en naturalistisk tradition. Människorna som skildras uppfyller krav på något slags äkthetsbevis. Under arbetet med ”Night Moves” har hon troligtvis regisserat skådespelarna på samma vis. Jesse Eisenbergs är talande i sin förtegna framtoning – håglös och återhållsam – precis som filmen i övrigt, och Dakota Fanning gör ett trovärdig porträtt av en kvinna som lider av psykosomatiska besvär. 

Dramat handlar mycket om vad som försiggår under ytan på dessa unga människor och detta manifesteras i snabba blickutbyten och menande kroppsgester. Ingenting är upptryckt i ansiktet på åskådaren, ingenting är heller särskilt förklarande. Och det duger bra så. För en stund i alla fall.