Nanny McPhee 2006

Ett stort antal snorungar - Simon, Tora, Eric, Lily, Christianna, Sebastian och Baby Aggy – som är samlade i en herrgård ställer till sattyg och skrämmer bort barnflickor på löpande band. Orsaken är att deras mamma dött och deras pappa begravningsentreprenören är så upptagen med sig själv och sin egen sorg att han glömt bort ungarna. Allt de ställer till med är naturligtvis ett enda desperat skrik på uppmärksamhet. Samtidigt måste pappa Cedric gifta om sig inom en månad annars tänker faster Adelaide dra in det ekonomiska underhållet. Det är i denna nödens timma som vårtbeprydda häxan Nanny McPhee dyker upp från ingenstans och använder magi för att både omtumlade barn och slapphänt far ska gosa ihop sig.

Idén med skitjobbiga barn tilltalar mig, eftersom barn ofta är porträtterade så sockersött de bara kan. ”Nanny McPhee” har flera seriösa skådespelare i synnerligen oseriösa roller, som Emma Thompson som Nanny McPhee, Colin Firth som pappa Cedric Brown och den obehagliga tant Adelaide görs av en magnifik Angela Lansbury. Den utspelar sig i färgsprakande bombastiska miljöer, fantastiska inredningar och sinnessjuka munderingar som stundvis är fullt värdiga en saga av Tim Burton. Filmen bygger på en populär serie barnböcker av Christianna Brand vid namn ”Nurse Matilda’s Children Books”.

Ändå är ”Nanny McPhee” ett platt fall. Filmen är dubbad till överdrivet hurtig svenska eftersom den definitivt vänder sig till familjens minstingar, men skådespelarna överspelar tokmycket redan i grunden. Trots uppenbara smashar och blinkningar där barnen ska tycka att allt är hysteriskt roligt uteblir reaktionerna - särskilt många förtjusta gurglande skratt blir det inte i biosalongen ens för de i publiken som är en tvärhand hög.

En medioker, trist saga med unket klasstänkande i relationssammanhang som jag tror att de flesta barn tycker är lite underlig. På samma sätt som behovet av bidrag från tant Adelaide för att inte sluta på fattigstuga är lite för gammalmodigt för att kopplas av alla småttingarna. Till råga på allt är den lite för långsam och med för mycket smetig kärlekshistoria för att barnen ska behålla intresset. Hela filmen förefaller vara sponsrat av programmet ”SuperNannyn”. Det är till viss del skönt att se en barnfilm som saknar de obligatoorist konspiratoriska blinkningarna till de vuxna i publiken, men en film kan inte heller utgå ifrån att barn när lite småkorkade. ”Nanny McPhee” för tankarna till ”Syskonen Baudelaires olycksaliga öde” som hade sina stunder, men som ändå bara kändes som ett stycke scener utan inbördes sammanhang.

För visst har ”Nanny McPhee” sina magiska stunder. De flesta involverar en otroligt stor mängd kreativa hyss. Barnens inneboende sadism och handlingsförmåga är uppfinningsrik, lustig och väldigt befriande. Tyvärr är det bara att förbereda föräldrar på att barnen nog inte i första hand kommer att minnas att de snällt ska gå och lägga sig eller att de ska gå upp när man säger åt dem. Däremot kommer de att minnas att hur de bäst ska placera daggmaskar i mackor, grodor i tekannor och hur man riggar dörrar så att de ger elektriska stötar. En varningens ord till alla föräldrar.