Mulberry Street 2007

Centrum för handlingen är sex hyresgäster i ett nedgånget hyreshus på Manhattan. Byggnaden blir slagfältet när de måste slåss mot människor som infekterats av ett mystiskt virus, ett råttburet virus som förvandlar den smittade till ett rasande djur. Råttzombies.

Vilket låter löjeväckande men fungerar förvånansvärt väl. Det finns ett inslag inledningsvis som oroade, bilden av en råtta rusandes ur en kartong, som oroade, som gav vibbar av mekaniska djur. Jag tänkte "Hajen" i miniformat (den fysiska hajen i historien, alltså, inga jämförelser i övrigt). Oron var dock obefogad. Överlag satte inledningen standarden på ett snyggt och effektivt sätt, med lågbudgetfoto som utnyttjades på helt rätt sätt, den där korniga rörligheten som för tankarna till dokumentärfilm. Till realism. Även karaktärerna introduceras tidigt, följs av kameran och relationer fastställs.

Just det sistnämnda är en av styrkorna. Jag ska inte påstå att "Mulberry Street" är ett under av utveckling och undersökning men den ger plats åt karaktärerna, skådespelarna - utan namn jag känner igen är det likväl rakt igenom duktiga sådana som syns - får något mer att göra än bara springa, skrika och slåss. Det känns äkta.

Mindre äkta känns förstås råttattacken, fast det är ju som det ska vara med den saken, och det sköts effektivt. Inte skräckfyllt, åtminstone inte för mig, men ändå underhållande våldsamt och ett eller annat snyggt råtthopp ut ur skuggorna.

Jag skulle ångra mig grovt om jag inte tryckte in åtminstone ett kort stycke om musiken. Som var väldigt bra. Som satte stämningen och förde oss ett snäpp närmare New York.

"Mulberry Street" existerar i ungefär samma trakt som "Night of the Living Dead". Till viss del för att det handlar om zombieattack mot ett hus, mycket mer för att de delar en mer generell känsla gällande passion, ambition och kvalitet. Jag säger inte att Jim Mickle är en ny George Romero, det skulle heller inte förvåna mig. Det vore trevligt. Lågbudgetlandet behöver fler kreatörer av den kalibern.