Mudbound 2017

Drama
USA
134 MIN
Engelska
Mudbound poster

Synopsis

Två män återvänder hem från andra världskriget, för att arbeta på landet i Mississippi. Där bemöter de fördomar och försöker anpassa sig till ett liv efter kriget.
Ditt betyg
4.0 av 9 användare
Logga in för att se betyg av de du följer
Logga in så gissar vi ditt betyg

Recensent

Annika Andersson

16 november 2017 | 10:00

Starkt ensembledrama i 40-talets Mississippi

”Mudbound” är regissören Dee Rees hyllade ensembledrama om rasrelationerna i Mississippi tiden efter andra världskriget. Carey Mulligan, Mary J. Blige, Jason Mitchell, Garrett Hedlund och hela ensemblen lyser i sina roller!
Spike Lee-protegén Dee Rees har med detta mästerverk tidigt i sin regikarriär lyckats skapa ett fint ensembledrama om 40-talets rasrelationer i den djupaste södern (där hon själv är uppvuxen). Som gissat är det ingen särskilt vacker sida som visas upp, men personporträtten är rika och multidimensionella och karaktärerna handlar utifrån sina kontexter, så att vi både kan få någon sorts förståelse för varför de handlar som de gör, och se vad som format dem.

Berättelsen, som är adapterad från Hillary Jordans uppmärksammade debutroman, handlar om den landägande vita familjen McAllan och den afro-amerikanska arrendatorfamiljen Jackson. McAllans består av det gifta paret Henry (Jason Clarke) och Laura (Mulligan), farfar Pappy (Jonathan Banks) och brodern Jamie (Hedlund) samt parets barn, medan Jacksons består av pappa Hap (Rob Morgan) och mamma Florence (Blige) och deras lite äldre barn.

 
Filmens regniga och dystra inledning visar hur bröderna McAllen gräver i leran. Snart förstår vi att de ska begrava sin far, men när graven börjar bli färdig hittar de istället en dödskalle med ett kulhål i pannan. De har råkat gräva upp kvarlämningarna av en förrymd slav som blivit avrättad! Nu måste de byta plats och börja om på nytt, vilket knappast är för att respektera gravfriden, utan för att pappan aldrig skulle ha tolererat att bli begravd tillsammans med dem – här nämns N-ordet för första gången - och därmed framgår filmens premisser tydligt.

I nästa sekvens möter vi McAllans några år tidigare, när Henry uppvaktar Laura. De gifter sig, skaffar barn, och allt är solskensidyll tills Henry (egenmäktigt) tar beslutet att de tillsammans med pappan ska flytta ner till Mississippi och bli farmare. Lantlivet består av lera, regn och enslighet - förutom närheten till arrendatorfamiljen Jackson, som i synnerhet Henry och Pappy behandlar som livegna.

 
Därmed är solskensidyllen över. Även färgskalan går nu visuellt i bruna nyanser, liksom jorden och leran, där fördomarna sitter djupt rotade. Känslan är ödesmättad med mycket regn, mycket lera och ofta ledsam stråkmusik som understryker tröstlösheten och får det att sjunka in hur pass förankrade de sociala hierarkierna är i ett rotsystem som inte tycks gå att rubba det minsta lilla; landägare som bestämmer över arrendator, vita över afro-amerikaner, män över kvinnor och de äldre över de yngre. 

 
För mig påminner filmen lite i rytm och tema om Denzel Washingtons ”Fences”. Karaktärerna är väl underbyggda och hela ensemblen gör fantastiskt fina rollprestationer. Carey Mulligan skiner i sin roll som Laura, och underbara Jonathan Banks från ”Breaking Bad” får spela den osympatiske Pappy som vägrar rucka det minsta lilla på sina privilegier.

Extra roligt är det så klart att se popstjärnan Mary J. Blige göra så fint i från sig som skådis, samt att få bekanta sig med nyare ansikten som Jason Clark och Jason Mitchell, som levererar komplexa och genomarbetade karaktärer.

Några av karaktärerna får större fokus i handlingen en bit in i filmen, som när soldaterna Jamie McAllen och familjen Jacksons äldste son Ronsel (Mitchell) vid krigsslutet återvänder till sina respektive familjer. Båda har omformats av sina upplevelser i Europa, och det blir en kulturkrock när de tar med sig världen (och värderingarna) tillbaka till Mississippi.
 
Räddningen för att hantera vardagen blir en vänskap som tar form mellan Ronsel och Jamie, men relationer mellan svarta och vita som inte har med arbete att göra, ses inte med blida ögon i södern. Snart får de nyblivna vännerna erfara att mänskliga grymheter inte bara frodas i krig...

Filmen har blivit rejält uppmärksammad sedan debuten på Sundance i våras, och det började snabbt viskas om Oscarsnomineringar. Den är dock viktig av flera anledningar; kvinnliga regissörer är ju fortfarande underrepresenterade, och särskilt afro-amerikanska kvinnor. Rees har inte bara tagit plats bredvid Ava DuVernay som en av ytterst få (två) afro-amerikanska kvinnor som fått jobba med, och skapat mästerverk av, relativt stora budgetar - Dees har även lyckats sätta ihop ett team med kvinnligt filmfoto, klippning, efterproduktionsledare, med flera, vilket är en bragd i sig.

”Mudbound” får full pott från mig, fem stjärnor av fem, och jag ser mycket fram emot att följa Dee Rees fortsatta regikarriär!
| 16 november 2017 10:00 |
Skriv din recension
Vad tyckte du?
Användarrecensioner
Det finns inga användarrecensioner ännu. Bli först med att recensera Mudbound
Andra kritiker
Det finns inga andra kritiker ännu