Moonfall 2022

Action Äventyr Sci-Fi
USA
120 MIN
Engelska
Moonfall poster

Synopsis

En mystisk kraft får månen att lämna sin omloppsbana och närma sig jorden. För att förhindra en katastrof måste en grupp otippade hjältar ge sig ut i rymden för ett farligt uppdrag.
Ditt betyg
2.2 av 17 användare
Logga in för att se betyg av de du följer

Recensent

Emil Pettersson

3 februari 2022 | 19:00

Skruvad domedagsfilm som inte går att ta på allvar

"Moonfall" är ett actionspäckat sci-fi-äventyr fullt av klichéer och lökiga repliker. Ändå är det svårt att sluta titta.
Premissen är som det oftast brukar vara i undergångsfilmer. Ett märkligt objekt kommer snart att kollidera med jorden, och vi har bara en kort tid på oss att rädda mänskligheten. I det här fallet har en mystisk kraft slagit månen ur sin omloppsbana, och nu är den på väg att i rasande fart krocka med vår planet, samtidigt som det faller ner stora månbitar ju närmare den kommer. Det är nu upp till en före detta astronaut, en NASA-chef och en konspirationsteoretiker att mot alla odds kirra biffen. På bara tre veckor. Men det visar sig att månen kanske inte är vad vi har trott att den är.

Regissören Roland Emmerich ("Independence Day", "Godzilla", "Day After Tomorrow", "2012") är ingen nybörjare direkt när det kommer till katastroffilmer. Det märks att han gillar och kan konceptet. Men i "Moonfall" blir det tyvärr platt fall. Visst, det är stundtals spännande och svårt att förutse hur det ska sluta. Vilket gör att man vill fortsätta kolla. Men det är också en av filmens få styrkor. I övrigt är det ett smatterband av plattityder, patriotism och cringe-igheter vi bjuds på. Ibland är dialogen så cheesy att det är svårt att inte börja småskratta. Det mesta av handlingen känns också otroligt framtvingat och framstressat. Tempot är högt och det blir svårt att hinna lära känna eller fatta tycke för någon av karaktärerna.

Halle Berry spelar huvudpersonen Jo Fowler. En före detta astronaut som nu är högt uppsatt NASA-chef och den som leder uppdraget. Även om det är kul att se henne i den här typen av roll så håller det inte riktigt i slutändan. Det märks att hon gör sitt bästa av materialet hon fått, men vissa av hennes repliker är rent ut sagt plågsamma. Den anonyme Patrick Wilson prickar nästan in alla klicheér som finns i boken i rollen som den avdankade astronauten Brian Harper. Hans “dåliga” relation med sonen Sonny (Charlie Plummer) och deras storyline känns otroligt krystad och fyller ingen större funktion. John Bradley ("Game of Thrones") får föga förvånande agera filmens “comic relief” som konspirationsteoretikern KC Houseman. Han är den som varnar alla om att jorden kommer gå under, men som ingen tror på förrän i absolut sista stund. Manusförfattarna har försökt ge lite dramatisk tyngd till karaktären i form av en dement mamma som han besöker då och då. Men det känns också inklämt och deras relation utforskas knappt. Dessa tre bildar en udda och stundtals rolig trio, men det lyfter inte filmen på långa vägar.

Ett av filmens största problem är att den inte går att ta på allvar. "Moonfall" presenteras som ett seriöst actionäventyr i rymden där man ska sitta med andan i halsen. Samtidigt är den väldigt skruvad (inte minst i sista halvtimmen) och innehåller många komiska inslag. Om man skulle vrida upp knasighets-mätaren till max och göra en renodlad komedi, hade den fått ett helt annat uttryck. Då förstår vi som publik att det här inte är menat att ta på allvar vilket gör det lättare att köpa konceptet. Nu känns filmen bara ihålig och smått hjärndöd. Mitt egna intresse för konspirationer matas med nya spännande teorier. Men till slut går det till överdrift, och filmens final och “stora twist” känns rent ut sagt bara löjlig.

"Moonfall" tar dock upp några fascinerande aspekter kring människors beteende och överlevnadsinstinkt i en apokalyps. Hur lätt vissa verkar ha det att vända från civiliserade människor till rena vildar. Hur ett samhälle kan gå från ordning till anarki på bara några timmar. Men som med det mesta i den här filmen är det inget som får särskilt mycket utrymme. Det är också svårt att inte dra kopplingar mellan konspirationsteoretikerna i filmen till dagens antivaxare. En intressant blinkning till hur verkligheten ser ut idag. Trots sina stora brister är "Moonfall" ändå bitvis underhållande och spännande att se på. Men den som vill ha en djup och komplex berättelse bör söka sig vidare.
| 3 februari 2022 19:00 |
Skriv din recension
Vad tyckte du?
Användarrecensioner (4)
2
Katastroffilm med katastrofalt manus och skådisar. Hela filmen är green-screen med dålig CGI.
Läs mer
1
Tråkig, dålig och riktigt ful. Emmerich har fastnat i 90talet med sin föråldrade berättarteknik och detta är något av det mest pinsamma och dåliga jag någonsin har sett. Det finns ingenting att ta på allvar och hur mycket förstörelse som än slängs in så tar filmen aldrig fart. Greenland hade mer spänning och domedagskänsla. Även Tintins Äventyr Månen Tur och Retur har större sci-fi behållning. Skrämmande uselt.
Läs mer
3
Jag har nu sett Roland Emmerichs nya katastroffilm “Moonfall” och ska med denna recension berätta vad jag tyckte. Men först lite om filmens handling. En mystisk kraft kastar månen ur sin omloppsbana och skickar den på kollisionskurs mot jorden. Med bara några veckor innan världen kan förintas är Nasa-chefen och före detta astronauten Jo Fowler (Halle Berry) övertygad om att hon har nyckeln som kan rädda världen. Men bara en astronaut (Patrick Wilson) och en konspirationsteoretiker (John Bradley) tror på henne. Dessa osannolika hjältar har ett omöjligt sista uppdrag i rymden framför sig och lämnar alla de älskar, bara för att få reda på att vår måne inte är vad vi tror att den är. Filmen levererar alla de ingredienser man förväntar sig av en bombastisk katastroffilm. Konspirationsteorier som besannas. En kamp emot klockan. Några få utvalda människor som kommer fram till lösningen, har en liten gnutta hopp och tror sig finna en lösningen som ska rädda världen ifrån undergång. Regissören Roland Emmerich har gjort sig känd inom kategorin katastroffilmer och verkar inte direkt vara rädd hamna i ett fack. Filmen “Moonfall” är mycket lik hans tidigare filmer. Så gillar man filmer som “Independence Day” och “The Day After Tomorrow” så lär man inte bli besviken. Filmen har den vågade och långa spellängden 2 timmar och 10 minuter vilket kan vara en risk om den speltiden inte är innehållsrik. Men så blir det inte i den här filmen. Den bjuder på fartfylld action ifrån början till slut. Man sitter med andra ord på helspänn under hela filmen och undrar vad som ska hända härnäst. Jag gillar även upplägget där en teori läggs fram kring vad som egentligen hände under den tystnad som skedde vid månlandningen 1969 då Neil Armstrong och gänget förlorade kontakten med Jorden under några minuter. Och jag tycker i det stora hela att det är ett intressant upplägg Roland Emmerich har valt denna gång i sitt sätt att skildra jordens undergång. Jag kan starkt rekommendera filmen “Moonfall” om man gillar katastroffilmer med temat hot ifrån rymden. En starkt trea av fem möjliga är mitt betyg till filmen “Moonfall” som levde upp till de förväntningar jag hade innan jag såg den.
Läs mer
Visa fler