Money Monster (2016)

Ditt betyg
Vill ej se
Sett
Ditt betyg
Lee Gates är en bombastisk tv-personlighet vars program om finansvärlden gjort honom till Wall Streets främsta ekonomiguru. Men efter att ha hypat en teknologiaktie som kraschar på börsen tar en besviken investerare Gates, hans personal och hans stjärnproducent Patty Fenn gisslan i direktsändning.
Visa hela synopsis
Visa mer info Dölj mer info

RECENSION: MONEY MONSTER

Spännande kamp mot klockan
Programledaren för en ekonomisk show blir tagen som gisslan i live-tv.  Jodie Fosters ”Money Monster” har spänning, humor, stjärnglans... men inte mycket djup under den så lovande ytan. Jag är dock underhållen hela vägen och vill inte riktigt skrapa på den där ytan.
”Money Monster” är namnet på en väldigt amerikansk tv-show, med betoning på show. Finanstipsen kommer på löpande band från den karismatiske programledaren Lee Gates (George Clooney), som lockar till ”köp” eller ”sälj” med dansnummer och barnprograms-grafik. Med hans välsmorda munläder och lättklädda assistenter blir ekonomisnack till sexig tv-shop-underhållning i högt tempo.

I kontrollrummet sitter hans producent Patty (Julia Roberts) och skäms, och önskar att Lee höll sig till manus eller att hon fick jobba med riktig journalistik.

Men den här dagen har en oväntad gäst smygit in i studion. Kyle (Jack O’Connell) har förlorat alla besparingar på ett av Lees tv-tips, som gick käpprätt åt skogen. Nu vill Kyle ställa de ansvariga till svars på bästa sändningstid. Beväpnad med pistol och bombväst tar han över sändningen och kräver att få lite seriösa besked, om hur ett storföretag kunde blåsa bort 800 miljoner amerikanska dollar över en natt.

Nu är den stora frågan: var gömmer sig storpampen som ansvarar för detta megafiasko? Dramat bakom kulisserna blir lika intressant att följa som det som utspelar sig framför tv-kamerorna.

Du har sett gisslanfilmer förr. I ärlighetens namn kan man inte variera upplägget så mycket. En desperat kille med pistol, ett rum fullt av rädda främlingar. Polisen häckar utanför. Klockan tickar. Vem har makten? Hur länge till? Kommer det sluta på samma sätt som de senaste tio gisslanfilmerna? Varför ska man se en till?

”Money Monster” utspelar sig nästan i realtid, nästan enbart på en instängd plats. Bara där kommer en hel del spänning på köpet. Och så kan den vara så där härligt oförutsägbar. Nästan.

Det finns scener där man tror att man vet vad som ska hända, och manuset bara bitchslappar dina förväntningar och går i helt motsatt riktning.

Det finns scener där man tror att man vet vad som ska hända, och precis det händer.

Sen finns scener där pulsen höjs, folk skriker och den där handen på avtryckaren darrar alltmer nervöst. Då önskar jag att hela filmen kunde hålla samma höga nivå. Men på väg mot dramats upplösning tar historien rätt osannolika omvägar. En del repliker låter parodiska och scener kunde vara hämtade ur en såpa.

Jack O’Connell som Kyle, skurken i dramat, är det svaga kortet. Han känns inte helt trovärdig som killen som har förlorat allt. Karaktären som borde vara oberäknelig och farlig, agerar som väntat, när han överhuvudtaget agerar. Ofta har han helt enkelt inte tillräckligt att göra, så varför gå igenom så mycket trubbel för att vädra sin skit i tv förblir lite av en gåta.

Klickar av humor kommer in när man minst anar det, och visst är det roligt och avväpnande med lite comic relief. Men vad ska tittaren göra av det hela? Regissör Jodie Foster kunde hellre ha lagt energi på att prata om klasskillnader, korruption eller varför vi hellre slötittar på underhållning än tar till oss viktig information och hänger med i samhällsdebatter.

För ”Money Monster” som film kan annars kritiseras för samma saker som det fiktiva tv-programmet den skildrar. Det är lite för snyggt, stjärnspäckat och putslustigt för sitt tema. Det fyller också sitt syfte! Jag blir konstant underhållen i 100 minuter. Inte minst tack vare Julia Roberts och George Clooney, trygga affischnamn som utan större ansträngning blir ett med sina roller. 

Men jag hinner också skapa mig en mental lista över snarlika, men bättre filmer som man borde se om. ”Inside Man” för ett vassare gisslandrama, ”Dog Day Afternoon” som skildrade Stockholmssyndromet med en huvudperson som fångade även publikens sympatier, ”The King of Comedy” för mediasatiren. Eller varför inte något nyare, ”The Big Short” som också hade mycket att säga om Wall Street-girighet och det amerikanska folkets pengar, i en festlig paketering.
Senaste kommentarer
JMY
Lite för lagom för sitt eget bästa.

Clooney och resten av gänget gör det dom kan med ett rätt platt manus. Det är dock ett välgjort hantverk som inte sticker ut alltför mycket. Man följer med utan att vare sig bli uppspelt eller uttråkad.

Det stora problemet är att filmen inte är mer givande än tex en Beck-rulle kl 21.00 en söndagskväll. Nöjer man sig med det så är det frid och fröjd.

Det blir helt enkelt för lagom och förutsägbart hela vägen in i mål.

Veckans populära filmer

Visa fler