Mommy (2014)

Ditt betyg
Vill ej se
Sett
Ditt betyg
Diane hämtar hem sin explosiva tonårsson Steve som sedan en tid varit inhyst på ett ungdomshem. När Steves oberäkneliga växlingar mellan kärleksfullt gnabb och våldsamt raseri blir övermäktiga finner de båda stöd i en timid grannkvinna, och får en oväntad vänskap på köpet.
Visa hela synopsis
Visa mer info Dölj mer info

RECENSION: MOMMY

Om en pojke
Cannes Film Festival 2014 - Kanadensaren Xavier Dolans femte film blev en av de stora snackisarna efter premiären i Cannes. Det är lätt att förstå varför. Rollprestationerna är superba och filmen fylld av känslor, värme och humor.

Nej, det är inget fel på filmkopian. "Mommy" är inspelad i formatet 1:1. Håll ut, det kommer en vettig förklaring under filmens gång. Det unika tilltaget ger också regissören en chans att inspireras av skivomslag när han väljer sina bildutsnitt, och publiken får möjlighet att komma ännu närmare karaktärerna. Inga störande element får plats vid sidan av.  Och snart glömmer man faktiskt att man ser på en helt fyrkantig bild.

Så vad händer då i rutan? Die, en arbetslös och ensamstående Quebec-morsa försöker med alla medel att hantera sin svärande, stjälande, ibland våldsamma och ibland väldigt charmiga 15-åring. Steve är ett hyperaktivt bokstavsbarn som just blivit utkastad från en anstalt efter att ha eldat upp fiket. Nu väntar hemskolning med lite oväntad hjälp från den stammande, välvilliga grannfrun Kyla.

Det är, som i flera av Dolans filmer, en berättelse om en plågad ung man och en kärleksförklaring till mamman. Både hans egna, och alla världens mödrar. Karaktärerna är mångbottnade, mänskliga och sina brister till trots väldigt fina. Dessutom otroligt välspelade. Fans kommer kanske känna igen Anne Dorval från "Jag dödade min mamma" och Suzanne Clément från "Laurence Anyways". Den unge Antoine-Olivier Pilon bidrar med en extrem närvaro och energi i rollen som Steve, och även honom får vi säkerligen se mer av i framtiden.

Min enda invändning, och det är en stor invändning, är att deras rollfigurer är svåra att ta till sig. Jag hittar iallafall inte mycket som får mig att känna för dem eller bry mig om hur det går, fastnar liksom aldrig för deras öden. När deras utveckling pågår diskret inombords och de envisas med att sätta upp en mask för omvärlden, då blir det helt enkelt ett problem när man samtidigt vill connecta med publiken. Ofta står "Mommy" och stampar på samma ställe lite för länge - den temperamentsfulla trion skriker på varandra, sjunger ihop eller dricker vin, men handlingen står obarmhärtigt still.

Sevärt är det ändå, tack vare regissörens unika stil och vision. Han håller ett tempo som bara Woody Allen kan matcha, och skapar persongallerier lika färgstarka som Almodòvars. Som vanligt har detaljpetige Dolan skrivit manus, klippt filmen och till och med sytt kostymer själv.

Även musiken spelar en viktig roll. Soundtracket består av många glömda 90-talshits, och låtarna speglar snyggt karaktärernas känslor och sinnesstämningar. Det mesta får vi höra på fik, i bilradion, eller från skivan med blandade hits hemma hos Die och Steve. "Jag vill att musiken ska ligga i filmen och inte på filmen", förklarar regissören. Oasis "Wonderwall" har aldrig varit så bra som här.

Med fem långfilmer i bagaget har Xavier Dolan växt ur epitetet "underbarn" och mognat till en både erfaren och unik filmskapare. Hans karriär har varit ett nöje att följa och hans filmer är aldrig förutsägbara, varken i sin handling eller stil. Men jag ser en utveckling som gör mig lite orolig, både hans senaste thriller "Tom at the Farm" och nu dramakomedin "Mommy" känns mer konventionella än Dolans tidigare verk. Han blir visserligen allt mer självsäker som regissör, och får troligtvis allt större budgetar och team, men hans experimentlusta och konstnärliga ådra känns inte lika påtaglig. Han berättar fortfarande historier som inte kan platsas i mainstreamfacket, men nu är de någon annans historier. Inte personliga på samma sätt. Förhoppningsvis kan han motbevisa mig redan nästa år, om denne arbetsnarkoman håller samma höga arbetstempo.

DOLANS EN AV MÅNGA KOMMANDE MÄSTERVERK!!!!
Dagens ironi, igår såg jag en film som skulle vara en feel-good-film som inte hade nåt uns av hopp i sig, idag såg jag en fruktansvärd stark misär film och det visste jag innan, men den hade i all kaos och misär, gnistor av ljus, hopp och kärlek. Xavier Dolan (Regissören) är 25år!!!! Och har redan gjort 5 långfilmer?!?! Har bara hunnit se Lawrence Anyways, men kan med största sannolikhet påstå att Mommy är hans största mästerverk...hittills!!!! För denna unga man kommer slå Hollywood på fingrarna många gånger om i framtiden. Han har ett fantastiskt öga och fingertopps känsla för att skapa hjärtslitande drama där karaktärerna måste genomgå hela känsloregistret och verkligen måste jobba hårt. Denna sista film var inget undantag... Vi får följa Steve en ung pojke med kraftig ADHD som tar sin form i att han blir otroligt aggressiv och destruktiv mot sig själv och andra, hans mamma Diana en äkta "white-trash" kvinna men med mycket skinn på näsan slåss för sin son med sitt liv, då skolan och samhället påtrycker att hon ska skicka honom till diverse ungdomsanstalter för att ingen klara ta hand om honom. Det är en fruktansvärt tung och jobbig film, men samtidigt har den så mycket värme i sig att det blir hjärtslitande. Det här skulle kunna vara ett livslångt mästerverk på en lång karriär men Xavier Dolan är bara i början av sin karriär och kommer säkerligen tillbaka ännu starkare, om en så ofattbart då Mommy är så nära ett mästerverk man kan komma!! Kanon story, grymma skådespelare, ett underbart soundtrack och med utsökta detaljer i form och bild, kan detta mycket väl vara en av topp 3 filmerna för 2015!! Missa inte!! Betyget blir en svag 5a... Cast:Anne Dorval, Antoine-Olivier Pilon, Suzanne Clément..mfl.. aaaaa
VISA FLER EXTERNA RECENSIONER +
Senaste kommentarer
Avon
Great shit, se den nykter.

(4 av 5)
Filmrullen
En väldigt intressant relationsfilm. Stundvis feelgood och stundvis feelbad. Väldigt bra skådespelare, och jag är väldigt imponerad att man kunde få så bra skådespelare till alla de tre mest framstående karaktärerna. Ända fram till slutet har jag svårt att förstå att regissören bara är tjugosex år gammal, för att inte säga ett år yngre när han gjorde den här. Håller helt klart med Danne här nedan att han kan bli en riktig legend om han fortsätter i den här banan. Jag berördes mycket av den här filmen, och ger den en fyra.
Danne
Xavier Dolan har förutsättningarna att bli den absolut bästa regissören genom alla tider. Vid tjugosex års ålder så har han gjort fem enastående filmer. Snygga och djupt berörande och detta är nog hans absolut bästa film hittills. Dolan har ett öga för det lilla, de där små detaljerna som bildar känsliga karaktärer. Mommy är ett enormt litet drama som inte lämnar någon oberörd. Med skådespel som spränger barriärer för vad skådespel ska vara krossar Dolan allt motstånd. Om Dolan fortsätter såhär så kommer han att bli en legend.

Veckans populära filmer

Visa fler