Miraklet i Lourdes 2009

MS-sjuka Christine  har varit rullstolsbunden större delen av sitt liv och behöver desperat komma ut. Även om hon inte är särskilt troende utan mest vill träffa folk, blir lösningen en pilgrimsresa till det ultimata helar-stället: Lourdes. Under resan går det många skrönor om att folk återfått hälsan här, men det råder delade meningar om det faktiskt har ägt rum några mirakel eller vad man ska göra för att få ett eventuellt sådant. En morgon vaknar Christine upp och verkar ha blivit botad. Hon försöker desperat hålla fast vid sin nyfunna lycka trots att situationen provocerar och väcker avundsjuka hos medresenärerna - hon var ju inte ens troende.

Österrikiska Jessica Hausner (tidigare mjuk-rysaren "Hotel") bjuder på en art house-film där hon närmar sig berättelsen med ett långsamt, enkelt bildspråk och subtil humoristisk stil med fokus på sina huvudkaraktärer: den ödmjuka reseledaren/nunnan Cecile, den ultrabedjande mamman till en apatisk flicka, den unga medhjälparen som vill finna mening i sitt liv, prästen som vant fintar de svåra frågorna (medan han spelar kort och skojar om Jesus) samt de två skvallriga tanterna som likt gubbarna i mupparna kommenterar historien åt oss. Hausner ställer flera tänkvärda frågor i sammanhanget: varför blir just en person helad men inte en annan? Vad ska man göra för att bli helad? Be, var ödmjuk eller bara avvakta? Är mirakel rättvisa? Vem utför dem?

Denna sällskapsresa med religiösa förtecken tassar dock lite som katten kring het gröt. Visst får vi små ironiska flisor i form av löpande band liknande frälsningsprocedurer, pris för bästa pilgrim och över-vördnad för en Maria-staty med neongloria - men jag hade önskat att Hausner vågade sticka ut hakan mer både med budskapet och i användandet av filmen.