Min bror 2006

Den i Frankrike väl ansedde aktören Eric Caravacas första försök som regissör kretsar kring den nyblivne fadern Thomas (spelad av Caravaca själv). I ett ögonblick förändras tillvaron när han blir viss om sin bror Richards självmord. Thomas måste omgående ta sig till Marseille för att identifiera kroppen. Men istället för att ta itu med begravningen åker han till sin barndoms sommarhus. Där finner han fotografier på sin bror tillsammans med en kvinna vid namn Jeanne. Utan att avslöja sin avsikt, tar han kontakt med Jeanne (Julie Depardieu) och hennes gudson Lucas (Vincent Rottiers) för att undersöka deras koppling till Richard. Samtidigt uppstår ett annat spår, mot en sångerska på en lokal klubb, en förbindelse från det förflutna som även innefattar Thomas.

Intrigen till trots, så framstår “Min Bror” snarare som ett drama än en utpräglad thriller. Den är, grovt talat, en film om hemligheter. Den hanterar om vartannat Thomas, Lucas och Jeannes förhållande till det förgångna och om undanflykten från det. Därför blir det tidvis högintressant med nästintill Bergmanliknande iscensättningar, men stundom är det också oinspirerat, långtråkigt och till och med dåligt (eller rättare sagt, tråkigt) ljussatt. Det inträder en känsla av schizofreni, som på samma gång ska förhålla sig till både de starka och svaga delarna i filmberättelsen. Uppfattningen om filmen blir följaktligen tudelad, det som i vissa passager kan kännas uppfriskande, blir i andra smått enformiga. Avsaknaden av emotionell konstrast bidrar självfallet till detta.

Manuset har uppenbara brister i karaktärsdjup, men när säcken knyts ihop och hemligheterna avslöjas, blir det också märkligt fängslande. Men tyvärr räcker detta inte till för att skapa ett gediget konstverk, den kvarlämnar ingen fulländad tillfredställelse.

Som plåster på såren fungerar spelet mellan de tre i filmens fokus mycket bra, det är framförallt i karaktärsskapandet som den felande länken gör sig påmind; det blir en aning svårt att kunna förhålla sig till framförallt Thomas knaggliga beteende. Dessutom blir den närliggande flygplatsen som bakgrund en alltför tydlig koppling till själens flykt från det förflutna och det känns oundvikligt och frustrerande att lösningarna till problemen ständigt är frånvarande.

En av Caravacas uppenbara fotnoter till “Min Bror” är den eviga tanken att inte glömma och förlåta oegentligheter bara för att personen i fråga har tagit sitt liv. Det är premissen även med filmens förhållande till sitt innehåll; trots sitt seriösa stoff och allvarliga uppseende blir det inte mer än halvdant och småtrist. En uppriktig berättelse blir inte per automatik fascinerande. Kanhända är det Caravacas trippelroll som skådis, regissör och författare som tippar omkull innebörd och utformning, men det har trots allt provats och lyckats förut.