Mimzy 2007

Under en semester hittar syskonen Noah och Emma Wilder (spelade av nykomlingarna Chris O’Neill och Rhiannon LeighWryn) en speciell låda med leksaker. Lådan innehåller bland annat en kanin i tyg, som ger ifrån sig konstiga läten. Det visar sig snart att leksakerna ökar Noah och Emmas intelligens, något som deras föräldrar och lärare snart upptäcker. Inbakat i den nyvunna smartheten ligger konstigt nog också länken till det förflutna, och även – framtiden.

Leksakernas inneboende krafter orsakar ett strömavbrott som svartlägger ett enormt område. De federala myndigheterna sniffar snabbt upp Wilders residens som den ursprungliga källa, men hur kan en förortsvilla producera sån mängd energi? Svaret verkar finnas i de mikroskopiska datachipen inuti den lilla kaninen, Mimzy.

"Mimzy" lider av ett par stora problem, det första utgörs av en tråkig, stereotyp framställning av den ultimata kärnfamiljen med ett hus på landet, och givetvis vid havet. Mannen arbetar över, kvinnan bekymrar sig över barnen. Men ok, det kan man leva med. Det är egentligen bara tråkigt och andefattigt. Det andra, och största problemet är ändå de vanligt förekommande logiska luckorna. Det presenteras förklaringar hit och dit, utan att vare sig myndigheter eller människor bryr sig om vad, hur eller varför.

I Dan Browns kölvatten har fler och fler spänningsromaner försetts med historisk anknytning. Även många filmer har spelat på samma tema, och Mimzy är inget undantag. Men här är det rariteter till asiatiska mönster som står för kopplingen till det förflutna; Noahs plötsligt logiska fallenhet resulterar i ett skolprojekt som uppvisar precis samma spindelvävsaktiga modell. Skumt värre. Men vem bryr sig? Jo, Noahs mycket pedagogiska lärare, som också råkar vara något av en hobbyexpert på sällsynta medeltida mönster. Ni hör hur det låter.

Ännu en sak som framstår som väldigt udda är beslutet att anlita enorma Michael Clarke Duncan som en slags federal polis som övervakar elektromagnetisk aktivitet; det är en enormt intetsägande roll. En sådan skådespelartalang borde användas till annat. Timothy Hutton och Joely Richardsson fungerar väl ok, men inget mer. Det är framförallt barnskådespeleriet som bör ifrågasättas; Amerika brukar föda fram talanger inom detta område, men här är barnen nästan olidligt lillgamla. Det är knappast deras egna ord de använder.

Så, varken mönsterfamiljen eller de unga genierna tilldrar någon större fascination, eller igenkännbarhet för den delen. Snarare uppvisar den en mängd rationella luckor som mot slutet blir alltför kännbara att det hela känns – långtråkigt.