Matchstick Men 2003

Ridley Scott som tidigare regisserat mer storslagna verk som ”Gladiator” och ”Black Hawk Down” tar sig här an en film i det mindre formatet. En film med intimare karaktärer och där prioriteringarna istället står mellan arbete och hem, kropp och själ, kärlek och relationer. Förvänta dig alltså inga stora slag eller att någon för den delen skulle komma på att störta Rom eller knäcka Caesar tänk istället smått, smått men genialt.

Handlingen utspelar sig kring Roy Waller (Nicolas Cage), en gränsfalls psykopat lidandes av en mix av torgskräck (rädsla att vistas på öppna platser) och en tvångsmässig fixering av hygien, kort sagt en väldigt nervös man som antagligen börjat kedjeröka av den enkla anledningen att han måste ha något att göra med sina nervösa händer. Roys egenheter har gått så långt att han fullkomligt flippar ut vid blotta tanken av att smuts och bakterier ska invadera hans personliga omgivning. Något som yttrar sig extra tydligt då han efter att ha råkat spola ner sin medicin spenderar en stor del av filmens början med att tvångsmässigt pedant städa varendaste liten vrå av hans lägenhet.

Hur det än går ihop har han trots sitt handikapp gjort karriär som ”matchstick man” slang på ”con artist” direktöversatt bondfångare. Roys leverbröd går alltså ut på att tillsamman med kollegan och skyddslingen Frank, spelad av den talangfulle Sam Rockwell, lura amerikaner med hjälp av allt ifrån falska lotterier till snabba klipp på vattenpumpar, något som Roy inte har några som helst samvetskval över då de citat ”give me the money”. Men just som den stora stöten planeras händer något oväntat, något som får Roy att tänka till, för när han får reda på att han har en fjorton år gammal dotter från ett tidigare äktenskap, börjar allt som tidigare var så viktigt inte kännas lika viktigt längre och lika snabbt som gamla prioriteringar omkullkastas görs det nya och den trista tonfisken byts raskt ut mot den ur, ungdomlig synvinkel, mera inställsamma pizzan.

Har man sett någon av Ridley Scotts tidigare filmer vet man att de är minst lika vackra som de är genomarbetade. Filmerna är fyllda av små stämningshöjande ljud med musik som fyller sin funktion men som aldrig tar för mycket fokus från filmen, en bra balans som vi också hittar i handlingen till ”Matchstick Men”, en handling som ger tittaren all information man behöver men som aldrig blir övertydlig eller allt för invecklad, allt för att ge filmen en så fin balans som möjligt. ”Matchstick Men” är som sagt inget undantag för de fina kvalitéerna som urskiljer Ridley Scotts som regissör och frågan är om det finns någon annan skådespelare som kan lyckas balansera en roll med lika delar galenskap och ömhet som Nicolas Cage kan.

Men det som framför allt lyfter den här filmen är den gnistrande, genuina relationen Roy får till sin nyfunna dotter och de kval han ställs inför då han måste omvärdera sitt liv och sina prioriteringar och göra de kritiska förändringar det krävs för på så sätt kunna klämma in denna, för honom, ack så underliga lilla varelse i sitt liv.