Mannen som köpte sitt liv (1976)

Ditt betyg
Vill ej se
Sett
Ditt betyg
För att rädda familjens heder mördar Pasqualino en hallick som förfört hans syster. Han blir tagen av polisen när han styckat liket och avsänt delarna i väskor med tre olika destinationsorter. Hans advokat råder honom att spela vansinnig och han hamnar på sinnessjukhus.

När andra världskriget bryter ut anmäler han sig som frivillig. Han deserterar och under flykten träffar han Francesco och de två blir goda vänner. Paret tas av tyskarna och hamnar i koncentrationsläger lett av den sadistiska Hilde. Pasqualino, som till varje pris vill leva, försöker charma henne och förnedrar sig totalt på hennes kontor. Hilde utnämner honom till barackchef och vid ett tillfälle får han order att skjuta Francesco. Pasqualino utför alla order, överlever kriget, gifter sig och ämnar fortsätta sin kamp för att överleva.
Visa hela synopsis

ALTERNATIV SAKNAS

ALTERNATIV SAKNAS

Betyg
Läs recension
4.0 av 1 användare
Ingen du följer har betygsatt
Logga in så gissar vi ditt betyg
Visa mer info Dölj mer info

RECENSION: MANNEN SOM KöPTE SITT LIV

Gräsligt men gripande antikrigsdrama
Lina Wertmüllers Oscarsnominerade skapelse om överlevnad och förnedring är ett färgsprakande spektakel som väcker både avsky och fascination. Det är fantastiskt välspelat med ett persongalleri lika skarpt som vilken finsk kniv som helst. Även om huvudkaraktären gör allt för att inte väcka empati så känns han ändå i slutändan, när resan kommer till ända och alla intriger otroligt nog knyts samman, nästan obehagligt mänsklig.

Det handlar om den pompöse Pasqualino Settebellezze som lever med sin mor och sina sju fula systrar i Neapel. I sin iver att försvara familjens heder har han ihjäl den äldste systerns pojkvän tillika hallick varefter han för att undslippa dödstraff lyckas övertyga domstolen om att vara sinnesjuk och på så vis hamnar på dårhus. Genom att ta plats i den italienska armén kommer han ut i förtid, men rymmer från krigstjänst och hamnar till sist i ett koncentrationsläger där ingen nåd väntar.

I likhet med sin kollega och (förmodar jag) mentor Federico Fellini är Wertmüllers berättarteknik mycket okonventionell. Vi får först möta Pasqualino när han precis deserterat och tillsammans med en kompis springer i en skog någonstans i Tyskland. Därefter följer ett antal längre flaschbacks eller minnesbilder i vilka vi får se vad som föranlett det nuvarande och även när de två något senare blir tillfångatagna av tysk militär och satta i fångläger fortsätter erinringarna om det som varit i livliga bilder, vilka tillsammans med det nu rådande skapar en burlesk men delvis också riktigt motbjudande upplevelse som nästan skulle kunna liknas vid en målad tavla.

Det är ett myller av människor och miljöer som konstnären Wertmuller skvätter fram med sin pensel, vi får se färgstarka och många gånger komiska, på gränsen till karikatyriska figurer (trots att det tar emot att skratta åt den rundlagde och ytterst frånstötande fångvakterskan mot slutet) och även om jag har svårt att känna någon varaktig medkänsla med huvudpersonen Pasqualino som spelas med otrolig övertygelse av Giancarlo Giannini, så gör regissören honom med stor ömhet och lyckas också därför stundvis locka fram min empati.

Seven Beauties är en otroligt fascinerande film. Den valsar fritt mellan flera olika genrer och intrigerna är många fast ibland besvärliga att hänga med i, vilket emellanåt också förvillar mig som åskådare. Men ganska omgående efter varje känsla av förvirring lyckas Wertmuller med sin handfasta regi och tydliga vision styra berättelsen dit den är ämnad att gå och plockar åter upp mig och den övriga eventuellt vilsekomna publiken så att vi snart sitter där igen och fängslas av det vidriga och vackra som är mänsklighetens många ansikten.

Andra halvan av filmen utspelas i koncentrationslägret och det är också där som det största och obehagligaste dramat äger rum. Ingående närbilder på ansikten i ångest visar den outhärdliga desperationen som förintelse av människor är och med Wagners stråkar i bakgrunden blir bilderna fruktansvärt starka. Överhuvudtaget finns flera mycket kraftfulla scener i filmen där just musiken är en bidragande komponent till känslorna de föder. Som till exempel de första inledande fem minuterna med de svartvita arkivfotona på krigets elände och dess herrar kompade av den hypnotiserande dikten Oh yeah och den fantastiska melodin där bakom.

Det här är en svår film att med ord försöka beskriva eller göra rättvisa genom att recensera och tycka något om. Jag har precis försökt göra det, men egentligen finns bara en sak att säga, ett alternativ att ta tag i och det är att se och uppleva den själv. Så gör det.

Det finns inga användarrecensioner ännu. Skriv den första!
Det finns inga externa recensioner ännu. Lägg till den första!
Senaste kommentarer
David Brent
Jag räknade ut att den röda tråden är kvinnliga regissörer. Pga att det är kvinnodagen idag.

Veckans populära filmer

Visa fler