Manhattan (1979)

Ditt betyg
Vill ej se
Sett
Ditt betyg
42-årige Manhattan-infödde Isaac Davis har ett jobb han hatar, en 17 årig flickvän, Tracy, som han inte älskar och en lesbisk ex-fru som är i färd med att ge ut en bok om deras förhållande, och som han helst av allt vill strypa. Men när han träffar sin bäste väns sexiga, intellektuella älskarinna, Mary, blir han helt betagen. Detta är Woody Allens tolkning av en modern relation, sett med bakgrund av New York, fotograferad i svartvitt och ackompanjerad av Gershwins musik.
Visa hela synopsis
Visa mer info Dölj mer info

RECENSION: MANHATTAN

Allen driver kärleksfullt med New York-bor
Woody Allen fortsätter att driva med sina älskade, pretentiösa New York-bor i en av sina mest framgångsrika filmer som träffar mitt i prick både när det gäller de komiska dialogerna och mer dramatiska scenerna.

Med "Annie Hall" tog Allen det ordentliga steget från mer lättsmält knäppishumor som "Bananas" och " Allt du skulle vilja veta om sex, men varit för skraj att fråga om" till det intellektuella vardagsrummet med de fängslande livsöden och roande dialoger han gjort sig berömd för. Den här i stämningsbemärkelse uppföljaren blev en av regissörens största succéer även om han själv blev extremt missnöjd. Det är dock svårt att förstå varför.

Historien tar avstamp hos två par. Isaac (Allen) är en medelålderskrisande TV-författare som vantrivs med tillvaron och har tämligen svala känslor för sin 17-åriga flickvän (Mariel Hemingway). Isaacs bästa vän Yale (Michael McMurphy) är otrogen mot sin fru med frispråkiga journalisten Mary (Diane Keaton). När Isaac och Mary träffas tänds en gnista men komplicerade känslor och obesvarad kärlek i olika former ställer till det för alla inblandade.

Redan i det läckra inledningsmontaget med bilder på Manhattans pulserande storstadsliv så driver Allen med sig själv - och alla andra pretentiösa stadsbor - när han försöker agera filosofisk berättarröst (hans karaktär vill egentligen skriva poesi istället för TV-serier) men ständigt avbryter sig själv för att få till de perfekta formuleringarna. Redan här sätter han tonen för historiens karaktärer som snärjer in sig i invecklade, ångestfyllda situationer utan att se vad de har framför sig.

Men även om här finns tyngd på ironi och melankoli så är Allen aldrig direkt elak. Istället finns det gott om kärlek för dessa vilsna, naiva själar som på lite klassiskt manér söker efter kärlek och en mening med livet. Allen varvar galant hans sedvanligt välflytande dialog och vassa repliker med mer rörande, dramatiska ögonblick som får publiken att inse att dessa sarkastiska cyniker faktiskt är människor av kött och blod.

Rollistan är även den som alltid imponerande. Att Allen spelar samma gnälliga neurotiker han gjort i alla sina filmer är något man får leva med - hans kemi med Keaton (även hon i en inte helt främmande roll) är fortfarande en klass för sig. En relativt okänd Meryl Streep är inte oväntat fantastisk som Allens lesbiska ex-fru. Men den som sticker ut är den idag lite bortglömda Hemingway som rättvist Oscarsnominerades för rollen som den kärlekskranka tonåringen vars hjärta går i tusen bitar i filmens mest gripande scen. Hon fångar ungdomens envisa tro på förälskelse med effektivt underspel.

I övrigt är det en vacker hyllning till klassisk film (Bergman nämns minst en gång) med utsökt, svartvitt foto av Allen-fotografen Gordon Willis (som även fotade "Gudfadern"-filmerna) och musik som återskapar stämningen från en svunnen tid. Här finns även svidande ironi, några underbart obekväma parsituationer (som en fantastisk, stum scen på en biograf) samt smart igenkänningshumor som bägge bröderna Herngren apat efter i sina svenska relationskomedier.

Det finns inga användarrecensioner ännu. Skriv den första!
Det finns inga externa recensioner ännu. Lägg till den första!
Senaste kommentarer
ozjeppe
Det blir ju nästan aldrig dåligt när Allen sjunger en av sina lovsånger till Det Stora Äpplet... men mestadels är detta en drömsk, energifattig förhållande-pratighet som blir en B-version av den överlägsna "Annie Hall", för det lyfter aldrig i drivet och är inte roligt nog för att bli en av hans bättre, vilka jag kan lista en handfull av. Ljummen 3/5.
Alexander Dunerfors
Wow, det här var segt. Standardmässig Allen-dialog (som alltid håller hög nivå), men de här karaktärerna fångade mig inte och någon story fanns inte att tala om. 2/5.
Danne
Nja, ganska irriterande film. Väldigt självupptagen och lite smått bajsnödig. Fast den hade några väldigt kul dialoger och monologer och den var riktigt välspelad. En svag trea får det bli.
Visa fler (4)

Veckans populära filmer

Visa fler