Mammut (2009)

Ditt betyg
Vill ej se
Sett
Ditt betyg
I en lyxvåning i New York bor paret Ellen och Leo med sin 8-åriga dotter Jackie. Leo är skapare av en framgångsrik spelsajt på nätet och har ramlat in i en värld av pengar och stora beslut. Ellen är kirurg och jobbar med att rädda liv.

Båda föräldrarna är uppslukade av sina arbeten, och dottern umgås mest med familjens filippinska barnflicka Gloria, något som får Ellen att börja tvivla på sina livsval.

När Leo åker på en affärsresa till Thailand påbörjas ett förlopp som får dramatiska följder för alla inblandade.
Visa hela synopsis
Visa mer info Dölj mer info

RECENSION: MAMMUT

Samvetsfilm på glid
Rätt casting och snygga miljöer hjälper inte mot tristessen i en seg och övertydlig uppgörelse med det globala samhällets baksidor.

Att Lukas Moodysson har abdikerat från uppgiften som samtida svensk films mest framgångsrika auteur till förmån för alltmer dystra och abstrakta filmer tyder på att han varken är mån om sin image eller rädd för att tappa publik. Det är ett beslut som tyder på ryggrad, men ger dessvärre inga frikort för att få göra pretentiösa storsatsningar fyllda med schabloner och häpnadsväckande övertydliga analogier.

Ett exempel - telefonsamtal är ur filmdramaturgiskt perspektiv stendöda. Symptomatiskt visar ”Mammut” Michelle Williams och Gael Garcia Bernal fasthakade i varsin mobil en tredjedel av filmens speltid. De spelar de stressade karriäristerna Ellen och Leo som bor i en rymlig våning i Manhattan med sin åttaåriga dotter och en barnflicka från Filippinerna. I inledningen tar vi del av familjens idyll med kollektivt gosande i vardagsrummet. Glädjen blir inte långvarig. När Leo åker iväg på en affärsresa till Thailand spinns misären igång. Ellens arbete innebär inte bara att hon ser småbarn snittas upp av diverse förövare utan också att hon alieneras från sin egen dotter och är oförmögen till att fixa något så simpelt som lunch.

”Jag har så tråkigt”, upprepar Leo och Ellen när de på avstånd drömmer om närhet. Tyvärr är man böjd att instämma när filmens uppenbara tempoproblem och ständiga skiftningar mellan parallellhistorier misslyckas med att engagera på djupet. De tre parallellhistorierna lunkar på utan att någon av dem tillåts få huvudfokus. Det är en stressad Ellen på gränsen till nervsammanbrott, Gloria (Marife Necesito) som längtar sig sjuk till sönerna, Leo som försöker stå emot sexindustrins lockelser i Thailand och så Glorias mamma och söner på Filippinerna. Det är samvetskval och olycklig längtan efter den som står en närmast, men befinner sig långt bort, oftast i kombination.

Publiken blir knappast lyckligare när det vältras i svårmod i överdesignade miljöer med få andningshål. "Mammut" har en generellt tröttande effekt. Det kitschiga soundtracket som var kongenialt i ”Fucking Åmål” och ”Lilja 4-ever” blir här en obegriplig överdosering av Ladytron som känns helt malplacerad när Moodysson predikar globaliseringens tragiska efterföljder. Samtidens andefattigdom understryks med händelselösa tagningar och scener där huvudpersonen stirrar ut i horisonten på jakt efter en mening och fribiljett från samvetet.

Anslående är den övertydliga jakten på något genuint som upprepas i filmens alla Mammutanalogier. När Moodysson snuddar vid ämnet barnövergrepp och pedofili sker det närmast utav farten och utan fördjupning. Slutmoralen tycks vara att borgarbrackor ska passa sig för att anlita utländsk arbetskraft för markservice och att barnen är de som lider mest av globaliseringen. Dessutom leder den välmående vite mannens resor till fattiga länder bara till elände och övergrepp.

Jag tvivlar inte på att Moodyssons engagemang och uppriktighet är äkta och det i kombination med skådespelarnas tappra insatser (särskilt Necesito och Williams) och det snygga kameraarbetet är det enda skälet till att betyget inte blir lägre. ”Mammut” hade möjligen funkat bättre som tv-drama i flera delar. Optimalt hade varit att skippa fiktionen helt och hållet och satsa på att göra en dokumentär om turismens inverkan i Sydostasien. Kanske är det dags för Moodysson att släppa på stoltheten och våga filmatisera andras manus.

Har man en fäbless för att bli uttråkad och deppig på en och samma gång är ”Mammut” en guldgruva. Annars räcker det att titta på den fina affischen som antyder relationsdramat som bara skymtar inledningsvis. Den en gång stolta Mammutens öde är dubbelt dystert. Förutom att dess elfenben görs till pennor för kretiner med fet plånbok bli den en otymplig symbol för en svensk regissörs inte helt lyckade försök att göra internationell samvetsfilm.

Oskar Smulski Skribent
Det finns inga användarrecensioner ännu. Skriv den första!
Det finns inga externa recensioner ännu. Lägg till den första!
Senaste kommentarer
användaren borttagen
Sorgligt underskattad.
6826
Jag förstår inte Oskar Smulskis recension eller dessa tre kommentarer före mig. Såg den i mellandagarna med min sambo och hans föräldrar, och efter filmen blev jag tvungen att diskret gå till ett annat rum för att gråta ut. Den var gripande, engagerande, tankeväckande och BRA. Hur Oskar och de andra kunnat tycka att den är långtråkig förstår jag inte. Jag såg en massa symbolik i filmen. Ett symboliktema var att sånt man redan hade skulle ersättas med nåt annat, såsom extrasyret som Leo andades in på hotellrummet, Gloria som skulle "ersätta" föräldrarna, basketbollen som kom från Filippinerna... Filmen var helt enkelt fascinerande. Och Gael García Bernal är suverän, som alltid.
3571-0
Sömnpiller enligt mig. Dock en god tanke med storyn. Men njaae. Den höll inte riktigt måttet.
Visa fler (2)

Veckans populära filmer

Visa fler