Limbo (2010)

Ditt betyg
Vill ej se
Sett
Ditt betyg
Året är 1973. Sonia och hennes två barn reser från Norge till Trinidad, där hennes man Jo fått arbete som ingenjör inom oljebranschen. Övergången från småbarnsmamma till ett liv som oljehustru på en tropisk ö i Karibien är till en början spännande, men blir snart en utmaning för familjelivet. Det ytliga livet i Karibien tär på Sonia och saker och ting blir ännu värre när Sonia upptäcker att hennes make Jo varit otrogen. Sonia försöker hålla fasaden uppe men snart tappar hon kontrollen.
Visa hela synopsis
Visa mer info Dölj mer info

RECENSION: LIMBO

Välspelat och avdramatiserat
Otrohetsdramer har en tendens att röra sig i såpaland men den här trovärdiga, norska filmen lyckas skapa sympatiska karaktärer och situationer befriade från frustrerande melodramatik. Dessvärre känns historien om den uttråkade, desperate hemmafru redan gjord och kardemummasumman blir en ganska vag moralkaka.

Det är 70-tal och norska Sonia (Line Verndal) övertalas av sin man Jo (Henrik Rafaelsen) att ta barnen, pick och pack och bo med honom på Trinidad, den karibiska ö där Jo jobbar som ingenjör i oljebranschen. Sonia paras ihop med svenska Charlotte (Lena Endre), hustru till Jos kollega Daniel (Bryan Brown), och en rad andra oljefruar men finner tillvaron tråkig och otillfredsställande. I och med upptäckten av en gammal älskarinna till Jo börjar Sonias värld rasa samman och den hårt uppehållna fasaden krackelerar.

Svenska dramer brukar vara fulla av dessa deprimerande, dysfunktionella relationer där båda bedragna och bedragare behandlas som spetälska och äktenskap avslutas med snoriga snyftscener och krossat finporslin. Här skäms vi bort med en finstämt subtil historia där en på nästan amerikanskt vis strålande och vacker helyllefamiljs härliga solskensliv utsätts för en farligt tropisk och eggande miljö. Den sånär som perfekta ytan gör att makens svek gör desto ondare och Sonias kamp att försöka behålla kontrollen hårdare och allt svårare att se på.

Verndal är fantastisk och ger den ultimata bilden av en mamma och hustru van vid att sätta familjen först men vars sårade känslor alltmer suger ut hennes energi. Hennes förtvivlade ansiktsuttryck hugger titt som tätt till i hjärtat, som när hennes man tvingar henne be om ursäkt till en nunna hon skällt ut efter att hennes barn bestraffats med aga. Endre (som själv blev bedragen i den betydligt tyngre "Himlens hjärta") passar utmärkt i en andraplansroll som den naivt optimistiska väninnan och det är kul att se australienska 80-talsprofilen Brown som hennes make.

Filmens tema för dock ganska snart tankarna till fjolårets "Pippa Lees hemliga liv" där Robin Wright Penn spelade en trött, bedragen hemmafru, och andra liknande filmer. Storyn erbjuder inte några större överraskningar, vilket särskilt gäller den tragiska upplösningen, och även om de förtryckta känslorna finns där så klickar det riktigt aldrig till. Bristen på högljudd dramatik och känslosvall resulterar i en sval, lunkande film som skrapar lite väl löst på ytan och istället för ett personligt brev blir det ett fint, litet vykort om än ett väldigt vackert sådant.

Det finns inga användarrecensioner ännu. Skriv den första!
VISA FLER EXTERNA RECENSIONER +

Veckans populära filmer

Visa fler