Lilla kycklingen (2005)

Ditt betyg
Vill ej se
Sett
Ditt betyg
Lilla Kycklingen är en kille som är ovanligt liten för sin ålder och som inte vill något annat än att bli hjälte i den lilla staden där han bor. Men hur han än försöker blir det bara fel och han är i stället stadens stora skämt. Tillsammans med sina kompisar, som inte heller är så lyckade, får han en vacker dag chansen att rädda, inte bara staden, utan kanske hela världen! Zach Braff (Garden State) gör rösten till Lilla Kycklingen och Garry Marshall, Joan Cusack och Steve Zahn gör några av de andra amerikanska rösterna. Mark Dindal regisserar detta animerade äventyr för hela familjen. De svenska rösterna görs bl a av David Hellenius, Peter Magnusson och Christine Meltzer.
Visa hela synopsis
Visa mer info Dölj mer info

RECENSION: LILLA KYCKLINGEN

Disneys lilla kyckling onyttig för barnen

Jag blir förtvivlad. Vad hände med den gamla, goda tiden då animerade filmer handlade om prinsessor i slott? Då djuren, fastän de talade, fortfarande var djur och hörde hemma i stallet? Då människor antingen var bakgrundsfigurer eller hämtade från sagor med lyckliga slut, och tittarna och främst barnen fick en kanske välbehövlig verklighetsflykt från vardagens problem?

”Lilla kycklingen” är den Disney-film som mest efterliknar vår värld. Men när teman som mobbing och utanförskap tas upp, dessutom på ett sådant ofantligt klumpigt sätt som här, önskar jag att filmens kycklingar, ankor och grisar hade fått stanna kvar på djurfarmen.

Filmens huvudperson är en cool kille som trots sin storlek har sina smidiga sätt att klara vardagen. Han lever i en småstad ihop med sin pappa (varför har barnen i Disney-filmer aldrig mammor?), som han upplever inte alltid lyssnar på honom. Det blir extra tydligt den dagen Lilla Kycklingen larmar hela staden om att himlen är på väg att falla ner. Ingen tror honom, istället blir han ett skrattobjekt. Lyckligtvis har han sina vänner med sig, men vad han egentligen vill ha är sin pappas förtroende och stöd.

Som tecknad film i allmänhet är ”Lilla Kycklingen” bland de sämre jag sett på senare år. Animeringen är det inget fel på – ”Lilla Kycklingen” är Disneys första helt egna fullt ut dataanimerade film, och de gör faktiskt ett riktigt bra jobb. Det blir aldrig ”over the top” som den tenderar att bli när man har datorns obegränsade möjligheter. Men det är den så kallade humorn det faller på. Målet är verkligen ambitiöst, det märks att filmen siktar på att bli den roligaste typ nånsin – det går inte en lugn sekund utan att något händer, varje karaktär pratar hyperfort och minsta antydan till seriöst snack avbryts av att någon i bakgrunden gör något fånigt. Men de flesta skämt känns faktiskt så klumpigt inklistrade att det emellanåt blir en plåga att se på. Ett kaotiskt manus, det är bara förnamnet. Möjligen ett desperat försök att dölja en tunn handling, vem vet? Visst skrattar jag ibland, men långt ifrån ofta.

Det jag mest blev fundersam över i den här filmen var skildringen av barnen. Det är tydligt att vi följer ett gäng sk. nördar eller losers, typiska mobboffer i grundskolan; Lilla Kycklingen är inte bara kort och tanig, han har dessutom glasögon. Hans bästa vän Anki är lång och smal som en sticka (bara tandställningen saknas för att göra ännu en stereotyp komplett) och inte ens lärarna kan låta bli att kalla henne Fula ankungen. Avrunda med ständigt ätande grisen Plutten, vars övervikt inte stoppar honom från att svänga höfterna till musikaler och Spice Girls (dessutom klart homo, fast han inte vet om det än). Om det är meningen att några barn ska känna igen sig i dessa karaktärer, så tycker jag synd om dem. Filmens skapare saknar totalt respekt för sina huvudpersoner, de gör istället sitt bästa för att driva med deras fel och brister, och lågstadiemobbare landet över kommer att ta efter, och finna så mycket ny inspiration i denna film att barn- och ungdomspsykologers mottagningar blir fullbokade i fem år framåt.

Sättet vilket filmens vuxna målas upp på, gör inte saken bättre. De är antingen blåögda eller blundande för barnens verklighet. Ta till exempel sportläraren, som delar upp klassen i populära vs icke populära inför dodgeball-spelet. Kan man verkligen skämta om allt? När det kommer till utanförskap och mobbing, särskilt i en barnfilm, tycker jag smaklösheten har nått sin höjdpunkt. För ovanlighetens skull är det just de vuxna och inte barnen som filmens budskap riktar sig till. Det handlar om att ta sig tid till att lyssna på sina barn, samt uppmärksamma hur de behandlas i skolan av sina kamrater. Och det är ju fint, även om jag är högst tveksam till om en tecknad film är rätt medium för detta ändamål.

Så trots ett angeläget budskap till föräldrarna är Disneys lilla kyckling, hur söt och älskvärd han än må vara, inget jag vill rekommendera för barn.

ONÖDIGT VETANDE De svenska rösterna i filmen görs av David Hellenius, Christine Meltzer och Peter Magnusson, mest kända från TV4:s "Hey Bareriba".

Det finns inga användarrecensioner ännu. Skriv den första!
VISA FLER EXTERNA RECENSIONER +
Senaste kommentarer
vinterblod
Tyckte denna var tråkig.
Vad händer med dagens tecknat/animerat? Förr kunde dom iaf göra film, idag känns bara allt så himla.. pannkaka. Nej dålig
1/5
2028
Mycket roligt och underhållande. 3 av 5.

Veckans populära filmer

Visa fler