Let the Bullets Fly 2010

För mig är asiatiska filmindustrin mest känd för sina finstämda dramor, råa gansterrullar eller fartiga äventyr. Komedier är inte det första jag tänker på. Därför är det extra kul att galet roliga "Let the Bullets Fly" är den största ekonomiska framgången internt i Kina någonsin.

Humorn i "Let the Bullets Fly" är minst sagt bisarr. De som sett "Kung Fu Hustle" vet vad jag pratar om. Den närmaste liknelse jag kan komma på inom västerländsk film är vad "Nakna Pistolen" gjorde med slapstickkomedin i slutet på 80-talet. Med enda skillnaden att Leslie Nielsen-skämten skulle kännas väldigt trötta idag, medan den här kinesiska rullen känns ny och fräsch på sitt speciella vrickade sätt.

Precis som i "Nakna Pistolen" ska här också finnas en del referenser att snappa upp - i alla fall de som förstår mandarin påstår att man missar en massa om man inte känner till särskilda ordspråk och anspelningar. För mig innebär det bara att filmen måste vara ännu mer skoj för kineserna. För det finns inget att klaga på vad gäller skrattfrekvensen här.

Min enda invändning som utlänning är att textningen ibland är alldeles för snabb och ryckig, så att det finns ett par tillfällen när man inte hinner både läsa och uppleva vad som pågår på duken - något som jag ofta också märkt i Bollywoodfilmer. Skärpning textare!

I "Let the Bullets Fly" kan det förstås också bero på att under den 2 timmar och 10  minuter långa filmen så finns det andningspauser, då dialogen inte haglar över en, i kanske totalt ett par minuter. Några grejer missar man helt enkelt. Inte ens om man skulle hinna läsa allt klarar hjärnan av att ta in så många intryck.

Handlingen i sig är relativt oviktig. Under 1920-talets "war lord"-era blir guvernörens tåg rånat och urspårat av ett gäng banditer ledda av Pocky Zhang (Jiang Wen, som också står för manus och regi). De överlevande är guvernörens rådgivare och hans fru (Carina Lau, som spelar kejsarinnan i "Detective Dee", en film som också gick på Tribeca Film Festival). De två slår följe med Pocky och hans män - som har nummer till namn - till Goose Town där de ska försöka roffa åt sig pengar från den rika och elaka härskaren Master Huang (Chow Yun-Fat, "Crouching Tiger Hidden Dragon"). 

Förvecklingarna tar fart direkt och man vet snart inte vem man kan lita på - eller vem som är vem för den delen. Speciellt inte eftersom rådgivaren är en mästare på att förställa sig och Huang har en dubbelgångare. Och ännu mer komplicerat blir det när Pockys män som alltid döljer sig bakom masker med sina respektive siffror på blir kopierade av Huangs män - eller när alla möts en mörk natt bakom siffran fyra och förvirringen blir total, tills någon föreslår att alla bara ska gå hem.

Jag önskar att jag kunde förmedla något av den humor som det här verket har att bjuda på, men känner att det inte går att göra sådana här sköna skämt rättvisa genom att beskriva dem. Det är helt enkelt mycket bättre att ni blir lika glatt överraskade som jag när ni går och ser den.

Men jag kan ju tipsa er om att i alla fall spetsa öronen (eller ögonen för de som inte kan mandarin) när Pockys män en efter en förklarar varför det omöjligen kunde vara den som utsatte bykvinnan för det vedervärdiga brottet - det är verkligen en riktig höjdpunkt i en film där det är stor konkurrens om "bästa skrattet".