Let Me Fall 2018

Drama Biografi
Island
Isländska
Let Me Fall poster

Synopsis

Med fokus på verkliga berättelser och intervjuer med droganvändarnas familjer får vi följa Stella och Magnea från deras tonår till det vuxna livet.
Ditt betyg
3.0 av 1 användare
Logga in för att se betyg av de du följer

Info

Originaltitel
Lof mér að falla
Språk
Isländska
Land
Island

Recensent

Alexander Dunerfors

3 november 2018 | 17:30

Mörker och misär i ångestfyllt drogdrama

Isländske regissören Baldvin Z har hämtat inspiration ur verkliga berättelser om tonårstjejer med drogproblem, och visar en annan sida av natursköna Island i en av årets deppigaste filmer.
I en ljusare värld hade historien om Magnea och Stella slutat som i "Fucking Åmål", med att de två tjejerna går hem hand i hand för att dricka O'boy. Men isländska "Let Me Fall" är inte gjord för lyckliga slut, här finns bara en lång och obarmhärtig misär. Fastän filmen är ultra-realistiskt filmad så fokuserar kameran på en värld de flesta vet väldigt lite om. Här skildras Islands allra smutsigaste sida, på ett sätt som får mörka krimdramat "Tjuvheder" att framstå lika soligt som "Teletubbies".

Filmen inleder med att femtonåriga Magnea och hennes vänner försöker lura en man på pengar. De har satt upp en annons online i syftet att locka till sig gifta män och råna dem. Pengarna går till piller, och snart byts pillren ut mot tyngre grejer. Allt mellan föräldrarna står handfallna och försöker förstå vad som händer med deras lilla dotter, som allt oftare missar skolan.

Parallellt med tonåren får man följa Magnea och för detta bästisen Stella tjugo år senare. Den ena verkar ha fått ordning på sitt liv efter många år i drogträsket. Den andra har aldrig lyckats kravla sig ur, och studsar mellan behandlingshem och ruggiga, tillfälliga boenden.

En film om missbruk har nog inte varit så här nattsvart och ångestfylld sedan Darren Aronofskys ”Requiem for a Dream". Regissören Baldvin Z (”Fångade”, ”Life in a Fishbowl”) håller ett järngrepp om publiken och matar oss med otäcka bilder och obekväma scener. Han skildrar missbrukets baksidor men också misshandel och våldtäkt. Jobbigast är kanske ändå scenerna där familjemedlemmar och gamla vänner möter på den slitna Magnea i vuxen ålder, hon som knappt kan prata eller gå, och vet inte hur de ska reagera inför den nästan främmande personen som hon har blivit. Fastän vi vet hur det ska gå för henne (filmen hoppar fram och tillbaka i tiden) så hoppas man innerligt på att det inte är för sent att vända de tonåriga flickornas mörka öde.

Men det är plågsamt att se "Let Me Fall" också av andra anledningar. Främst för att filmen med sina 2 timmar 20 minuter är på tok för lång. Jag vill titta bort och funderar även på att lämna biosalongen, inte för att fly det tunga temat, men för att det helt enkelt blir långtråkigt och intetsägande emellanåt. En kortare och tajtare film skulle leverera sitt budskap med mera kraft. Nu hinner man helt enkelt tappa intresset och sympatin för de två huvudpersonerna.

"Let Me Fall" är inte en film jag någonsin vill se om. Men jag ångrar inte att jag såg den, mycket tack vare enormt trovärdigt insatser från de kvinnliga skådespelarna (främst Elín Sif Halldórsdóttir och Kristín Þóra Haraldsdóttir som gestaltar Magnea i olika åldrar) och en stark berättelse från en regissör att hålla ögonen på.
| 3 november 2018 17:30 |
Skriv din recension
Vad tyckte du?
Användarrecensioner
Det finns inga användarrecensioner ännu. Bli först med att recensera Let Me Fall
Andra kritiker
Det finns inga andra kritiker ännu