Leo 2007

Drama Deckare Thriller
Sverige
78 MIN
Svenska
Leo poster

Synopsis

Leo firar sin 30-årsdag. Omgiven av familj och vänner skålar han för framtiden. Men när festen är slut och Leo och hans flickvän vandrar hemåt, händer något som för alltid ska förändra deras liv.
Ditt betyg
2.3 av 112 användare
Logga in för att se betyg av de du följer
Logga in så gissar vi ditt betyg

Info

Originaltitel
Leo
Biopremiär
30 november 2007
DVD-premiär
23 april 2008
Språk
Svenska
Land
Sverige
Distributör
Sonet Film
Ålder
15 år
Längd

Recensent

Alexander Dunerfors

1 januari 2008 | 00:00

Kusligt aktuellt om gatuvåldets pris

Det bådar inte gott när en praoelev med Photoshop 5.0 får i uppdrag att designa en films affisch. Det bådar inte gott när en regissör säkrar huvudrollerna åt sig själv och sina polare. Det bådar överhuvudtaget inte gott med en ny, svensk dramathriller. Så alla farhågor var där. Men så är det, å andra sidan, Josef Fares vi talar om.

Inte bara är han Sveriges filmhopp när gubbmaffian snart dött ut, vår regissör träffar också skrämmande rätt i tiden med sin historia om det oprovocerade gatuvåldet. I likhet med Moodysson växlar han lättsamma komedier mot nattsvart samhällsskildring, och ”Leo” är Josef Fares ”Lilja 4-Ever” – låt oss bara hoppas att han inte nästa gång drar till med en ”Container”…

I centrum står Leo, en helt vanlig svenssonkille i 30-årsåldern, som efter en natts födelsedagsfirande hamnar i bråk med två killar han aldrig tidigare sett. Leos tjej blir skjuten, och dör senare. Det blir jobbigt. Han sörjer, han gråter, han tänker. Han säger upp sig, han träffar en psykolog, han tänker lite till. Till slut finns det bara en enda sak på Leos hjärna – hämnd. Hans närmaste vänner ser ingen annan utväg än att hjälpa honom med att ta livet av de som tog livet av hans flickvän.

Våld föder våld, lyder filmens motto. Självklart, kan tyckas, men likväl ett mantra som nog aldrig kan nötas ut. Och med Riccardo färskt i minnet blir ”Leo” kusligt aktuell.

Leonard Terfelt, Josef Fares och Shahab Salehi använder alla sina riktiga namn för att öka trovärdigheten, men det är inte något som filmen annars skulle råda brist på. En kornig handkamera och befintligt ljus ger dogme-känslan jag inte visste att jag saknat (även om jag starkt misstänker att amatörfilmningen mest beror på Sonets snålhet).

Och även om ”Leo” kan ge intrycket av att vara ett hobbyprojekt, hopslängt av gamla vänner mellan Xbox-pauserna, lyckas den verkligen förmedla känslan av att det här kan hända dig också. När som helst och var som helst. Ingen trevlig tanke.

Våldsscenerna är få, men grafiska och starka. Ovan nämnda verklighetskänsla gör dem extra råa, om det nu inte räckte med blotta vetskapen att både käkar och handleder bröts under inspelningen av filmens slagsmålsscener. Men mot slutet kan jag tycka mig se lite väl mycket av Fares passion för omotiverat pistolviftande lysa igenom. Att lämna kvar puffran i rekvisitaförrådet hade nog inte gjort budskapet mindre lättillgängligt, kanske till och med tvärtom.

Där historien ändå är som mest intressant, är i Leos sorg efter sin döda flickvän. Hans humörsvängningar, stigande depression och kompisarna som inte vet hur de ska kunna hjälpa mer än att föreslå bowling. Trots att Leos karaktär är nära att göra några ohyggligt korkade val, är det här han fascinerar mest. I några stunder är det väldigt starkt och gripande. Jag förstår regissörens mål med filmen, men kan inte sluta drömma om hur mycket bättre det hela kunde ha varit om han bara fokuserade på den biten.

| 1 januari 2008 00:00 |