Lemmy 2010

Jag tror min favoritscen i "Lemmy" (filmen) är när Lemmy (mannen) ska gästa Metallica under en konsert. James Hetfield placerar sig snett bakom sin idol, spelar svajandes och försöker se cool ut, medan mannen för stunden står på sin plats, bara matar basen, och försöker ingenting. Han bara är. Cool.

För vad det är värt, låtom oss inleda med en brasklapp: Tungmetall är inte en genre jag är hemma i, eller ens särskilt bekväm runt, och dokumentärens huvudperson inklusive band har jag på sin höjd en perfiorisk koll på. De här båda sakerna behöver, eller ens bör, inte göra någon större skillnad om dokumentären är tillräckligt bra (och framför allt tillräckligt dokumentärisk) men jag tycker mig ha orsak att nämna saken här.

Filmen följer mannen under en kortare tid i hans liv (den är producerad under en treårsperiod) men täcker hela karriären, genom intervjuer med Lemmy själv och vänner, medarbetare, fler därtill. Det lämnar en informativ och någorlunda heltäckande historia, från hans uppväxt fram till idag (eller till för två år sedan), där jag fann bitarna om vad som influerat honom mest intressant, att ett popband som Beatles har betytt så mycket för en hård rockare som Lemmy.

Det här lyckas den göra utan att för den sakens skull gå på djupet. Det är synd. Den är öppen, Lemmy mörkar inte om alkoholen eller drogerna, eller skräder orden om farsan, men det sker okritiskt. Okritiskt behöver försås inte vara en nackdel, en dokumentär ska skildra och inte döma, men i sammanhang som dessa, kombinerat med intervjuer, blir det ytligt. För intervjuerna, med så (utöver de kanske mer uppenbara metallarna) skilda namn som Dave Grohl, Henry Rollins, Mick Jones och Jarvis Cocker, är onekligen väldigt hyllande. Sant, de skildrar vilken respekt Lemmy har bland sina gelikar och det är kul att se, men det här frånvaron av kritik blir ett problem. Frånvaron av någon sorts analys.

"Lemmy" är gjord av Greg Olliver och Wes Orshoski, två herrar som med tama krediter i filmbranschen. Olliver har en tidigare TV-film till sitt namn och verkar annars ha regisserat musikvideos, medan Orshoski har en lång karriär som musikjournalist bakom sig. Gissningsvis är de båda stora fans av Lemmy och Motörhead, det känns så, och jag skulle tro det är vad som ligger filmen i fatet. Rent tekniskt finns väldigt lite att klaga på, snyggt filmat, bra klippt, trevligt med inslag av musik, det är bara (och det är inte så bara) distansen till objektet som saknas.

Jag förväntar mig inga djupare dekonstruktioner, och det här är kanske inte rätt typ av film för det, men jag förväntar mig ett besök under ytan. Jag vill ha det, jag tycker en nästan två timmar lång speltid behöver det, och jag tycker Lemmy förtjänar det.