Lejonkungen (1994)

Ditt betyg
Vill ej se
Sett
Ditt betyg
Det är en stor dag i Lejonriket när lejonungen Simba föds. Han ska en dag ta över sin pappa Mufasas roll och förvandlas från lejonungen till Lejonkungen! Alla jublar utom Scar, Mufasas lömske bror, som själv skulle vilja sitta på tronen.

Tiden går och den nyfikne Simba får lära sig mer och mer om sitt blivande rike. Han följer sin pappa, får kloka råd av babianen Rafiki och busar med kompisen Nala. Men en dag händer det som inte får hända. Mufasa är plötsligt borta och innan någon vet ordet av har Scar tagit över tronen!

Simba tvingas fly och långt borta från sin familj träffar han lustigkurren Timon och det oborstade vårtsvinet Pumbaa, som blir hans nya vänner. Men en dag återvänder Simba till Lejonkriket för att återta sin plats som den rätte Lejonkungen...
Visa hela synopsis
Visa mer info Dölj mer info

RECENSION: LEJONKUNGEN

Ett mästerverk som aldrig åldras
Disneys mest majestätiska film är en färgsprakande, upplyftande och filosofisk skildring av det som fascinerar oss mest i denna värld: livet. Ett klockrent mästerverk som aldrig åldras utan snarare växer, likt Simba, till något större ju längre tiden går.

Okej, en sak ska erkännas. Elton Johns sönderspelade tryckare ”Can you feel the love tonight”, har inte åldrats med värdighet.

Det är mer än lovligt bröligt och överdrivet sentimentalt när britten sjunger om förmågan att känna kärlek, eller, som det heter i den svenska version, en doft av kärleken. Men det är egentligen det enda misstaget när vi avhandlar en av världens absolut bästa filmer alla kategorier. Jo det stämmer. En tecknad film om ett lejons uppväxt slår enkelt mer fullvuxna klassiker som ”Titanic”, ”The Matrix” och ”Forrest Gump” ordentligt på fingrarna. Att filmen inte fick en Oscarsnominering för bästa film 1995 är en ren och skär skandal. 

Så vad är det egentligen som gör filmen så fantastiskt bra? Eftersom vissa läsare på sidan påpekat att jag inte alltid ger tydliga orsaker till mina omdömen, kommer här ett väldigt enkelt sätt till att förklara mitt hyllande:

1. Historien i sig. Det enkla är oftast det bästa och ett litet lejons uppväxt från unge till ofrivillig kung är knappast något unikt på något sätt. Men styrkan i att våga hitta sig själv, acceptera den roll man tilldelats och ta ansvar för sina handlingar, det är fint budskap som faktiskt inte bankas in alltför tydligt här. Det vi ser talar för sig själv. Att det dessutom finns en väldigt ödesmättad död i filmens första halva gör att det är spännande ända till slutet. Att det finns flera referenser till Shakespeare känns inte alls ologiskt. Hade gamle Will skrivit en historia om just djurens lag på savannen hade den sett ut så här.

2. Karaktärerna. Sällan har Disney lyckats pricka in så många olika figurer i samma rulle och sällan har alla klingat så här trovärdiga. Simba är en fantastisk karaktär som går från glad och naiv lejonunge med ett hjärta av guld till att bli en motvillig monark som ändå är den enda som kan ta över. Hans kamp mot både sig själv och sin elaka farbror är en roll som vilken ”verklig” skådis skulle törsta efter. Den elake Scar är härligt djävulsk i sin framtoning och markerade en trend i Disney-filmer där skurken i sig är mer listig och iskall än högljudd och klumpig. En värdig motståndare till Saruman i ”Sagan om ringen”. Trots dessa ganska allvarliga inslag finns det gott om humor, inte minst genom de numer klassiska Timon och Pumba som kan vara den mest lyckade duon på film genom tiderna. Komik på hög, vuxen nivå som banade vägen för Pixars patenterade humor.

3. Animeringen. Även om en och annan dator haft ett finger med i spelet är det ändå smått osannolikt att tänka att detta ändå är en film vars största procent är gjord för hand. Alla miljöer, alla rörelser och alla karaktärer håller absolut högsta klass. När filmen 2002 släpptes i en IMAX-version kändes det helt logiskt och inte bara som en gimmick. Det här är en film att se på en enorm duk där i stort sett varenda scen håller för att helt omsluta dig. Bland höjdpunkterna finns den magnifika inledningen, den spännande flykten undan skenande gnuer vilket resulterar i filmens mest tragiska ögonblick och inte minst det enormt starka slutet som fortfarande ger mig gåshud.

4. Musiken. Den såsiga huvudballaden till trots, Elton John har i filmen skrivit några av sina absolut bästa låtar. Framför allt den mäktiga ”Circle of life” är inget annat än filmmusik på högsta nivå och ramar in hela filmens tema på suveränt sätt. Och den numer klassiska ”Hakuna matata” talar för sig själv. En annan höjdpunkt är så klart Hans Zimmers orkestrala stycke som använder afrikanska influenser på ett effektivt sätt vilket får gåshuden att infinna sig på ett flertal ställen, inte minst i de sista minuterna som faktiskt når ”Sagan om ringen”-klass gällande pampighet på rätt sida av gränsen.

Att jämföra den svenska versionen med den engelska när det gäller röster är svårt, inte minst eftersom de flesta i Sverige uppenbarligen sett just den svenska första gången. Med facit i hand håller de båda versionen starka steg med varandra. Inte minst Rikard Wolff som faktiskt nästan överträffar Jeremy Irons som Scar och Timon och Pumba är faktiskt, med sin svenska dialekter, bättre i nordliga breddgrader.

Så där har ni svar på tal mina vänner. ”Lejonkungen” är och förblir en sjukt stark upplevelse för mig, oavsett om det gått över 15 år sedan jag såg den sist. Tryck på stoppknappen innan sir Eltons såsiga ballad börjar i eftertexterna och detta är perfektion som är svår att uppnå på något annat sätt.

Kungen är fortfarande kung, skulle man kunna säga.

Senaste kommentarer
jimmyjh
Bästa Disneyfilmen!!5/5
YamivsLight
Cirkel of Life får mig alltid att rysa och gåshud blir det när man ser Mufasa på himlen. Lejonkungen är värd 5/5
Visa fler (71)

Relaterade filmer