The President: Lyndon B. Johnson 2017

Detta är filmen om USAs 36:e president Lyndon Baines Johnson, ofta kallad LBJ, vilket filmtiteln tagit fasta på. LBJ spelas av en fenomenal Woody Harrelson, och handlingen börjar när den blivande presidenten förlorar det demokratiska presidentvalet 1960 till den stilige senatorn John F. Kennedy (Jeffrey Donovan). I stället accepterar han uppdraget som vice president.

Allt förändras dock den 22 november 1963, när Kennedy mördas. LBJ kliver in i presidentrollen med sin lojala fru Lady Bird (Jennifer Jason Leigh) vid sin sida, medan han har en ihärdig motståndare i den förra presidentens bror, Robert Kennedy (Michael Stahl-David).

Medborgarrättsrörelsen är en central del av handlingen i filmen. Som president ansvarade LBJ inte bara för genomförandet av ”Great Society”-programmet, den nationella satsningen på fattigdomsbekämpning, infrastrukturupprustning, utbildning och sjukvård, utan är framför allt ihågkommen för att försöka bekämpa USAs djupt rotade rasistiska samhällsstruktur.

Men i filmen har LBJ, som var född på en bondgård i Texas, själv ett komplicerat förhållande till rastänkandet. Lyndon anser sin älskade svarta kock och hushållerska tillhöra familjen, och han berättar med stor sorg om de besvärligheter hon utsattes för på en bilresa genom södern, då hon inte ens tilläts komma in någonstans för att gå på toaletten. Men han kan inte svara på frågan om hur det då kommer sig att de inte skulle kunna äta tillsammans vid samma bord? Hans engagemang i medborgarrättsrörelsen kanske inte riktigt börjar med en uppriktig önskan för ett jämställt samhälle oberoende av ras, men under filmens gång sveps han med själv och anammar idealen på riktigt.

För mig var dessvärre filmen inte särkilt intressant, faktiskt. Problemet med biografier är att man vet på ett ungefär vad som ska hända och hur de slutar, och det finns sällan rum för överraskningar. Särskilt när ikoner ska porträtteras, hanteras de extra varsamt, och allt blir lite... blah. Även om Harrelson gjorde en mycket fin rollprestation med sina burdusa men charmiga och rättskaffens LBJ, får andra filmer som ”Selma” fram ett mer intressant berättelse om medborgarrättsrörelsen, och ”Jackie” om epoken runt Kennedy.

Jag tror inte jag är ensam om att lämnas relativt oberörd – filmen premierade redan för ett år sedan på Torontos filmfestival, och att det gått så lång tid att få ut den på biograferna, kan tyda på just det faktum att den haft problem med att hitta sin publik. Men det en välgjord film, som tacklar ett viktigt stycke amerikansk historia, och Harrelson, själv Texasfödd, är en njutning att se i den här rollen. Och vem i dessa tider kan helt ignorera amerikansk politik?