Laws of Attraction 2004

”Den man älskar recenserar man”, står det i Svenska Dagbladet 8/8. Medvetet lika tvetydigt som det ursprungliga ordstävet ”Den man älskar agar man”. Givetvis älskar man inte allt man ska skriva om. Älskade jag ”Laws of Attraction”? Mja. Romantikgenrens upplägg är ju minst sagt förutsägbart – man och kvinna möts, attraktion uppstår och någon form av hinder för deras kärlek uppkommer. Ett ruskigt missförstånd som leder till att paret aldrig mer ska ses är mer regel än undantag. Men vi vet att allt kommer att bli bra igen, till slut. Det är inte det välkända mönstret kan göra en film tråkig, det sägs att släktet homo sapiens till och med kan föredra detta. Det verkar istället vara bristen på gnista som skapar film som är dömd att hamna i glömska så fort man lämnat biosalongen.

Audrey Woods (Julianne Moore), strikt strukturalist tillika försvarsadvokat, möter sin jämbördige i kollegan och motpolen Daniel Rafferty (Pierce Brosnan) under en skilsmässoförhandling. Krafter mäts, hatkärleken blomstrar, både i och utanför rättssalen. Audrey, som intalar sig att äktenskapet är en död institution, dras motvilligt till sin manlige kollega. Ett okänt antal enheter alkohol avlägsnar tillfälligt hennes starka överjag och, oj då, paret gifter sig. Filmens amerikanska tagline ”Getting married is a great way to fall in love” stämmer väl bara delvis då paret redan innan giftermålet fattat tycke för varandra. Men mycket av filmens budskap handlar om att då man väl gift sig bör man kämpa för kärleken som en gång funnits där. En god tanke som tyvärr blir kladdig moralkaka. Advokatparet, liksom den vilda konstellation som deras klienter Serena (Parker Posey) och Johnny Myers (Ashton Phelps) utgör, får alltså statuera förebilder för denna filosofi.

Filmen håller med sina olika vändningar ett ganska bra tempo, man riskerar med andra ord inte att vilja ta sin flykt mot dörren med exit-skylten under filmens gång. Dessutom finns det en del visuellt tilltalande inslag i form av vackra interiörer, byggnader och irländsk natur. Även Pierce Brosnan skulle ju kunna stämma in på denna beskrivning med sin utmärkelse som ”Sexiest man alive” 2001. Filmen innehåller också obligatoriska scener för denna genre, bland annat en klassisk idyllscen och en efter-uppbrottet-scen där vi får se huvudpersonerna ensamma och sorgsna.

Skådespelarna gör överlag ett professionellt jobb, men vissa karaktärer känns stereotypa och man förstår inte riktigt vad de har med storyn att göra. Audreys ungdomsfixerade, ansiktslyfta moder, spelad av Frances Fisher, är ett exempel på detta. Förmodligen är detta ett av försöken till att leva upp till genrens andra del – komedi - men resultatet är föga underhållande. Jag menar, hur kul är det egentligen med panikartade försök att hålla sig ”forever young”? I denna tappning blir det hur som helst inte bra. Regissören Peter Howitt, som har filmer som ”Sliding Doors” och ”Johnny English” på sin meritlista, hoppar gärna in som skådis i sina egna filmer, så även denna gång. Lite kul när regissören dyker upp på duken också.

Apropå komedi. Komedins främsta egenskap torde ju vara att vara rolig. Kanske hade det i detta fall varit bättre att kalla ”Laws of Attraction” för kärleksfilm kort och gott. Visst finns det ljusglimtar här och där och manus innehåller skön ironi, men ofta känns de scener som man misstänker ska vara roliga enbart krystade, intvingade. Liksom för att fylla ut filmens eviga mantra – kämpa och jobba på kärleken.