Malony (2015)

Ditt betyg
Vill ej se
Sett
Ditt betyg
Malony har haft en tuff uppväxt med en mamma som inte klarat att ta hand om honom. Vid 15 år har han varit in och ut ur ungdomsvårdskolor många gånger. När han skickas till en tuff ungdomsvårdsanstalt träffar han Tess, en väldigt speciell ung flicka som visar Malony att det alltid finns hopp.
Visa hela synopsis
Visa mer info Dölj mer info

RECENSION: MALONY

Ett problembarns uppväxt
2015 års upplaga av Cannes filmfestival valde inte den starkaste invigningsfilmen med ”La tête haute”. Historien om en ung brottsling kunde ha blivit mer gripande, men sevärd är den åtminstone för sin fantastiska huvudroll.
Första gången vi möter Malony är när han som sexåring dumpas av på en ungdomsdomstol. Den unga slitna mamman har fått nog, och kastar över ansvaret på domare Florence. Den inledande scenen sätter tonen briljant; det är stressiga klipp, mycket skrik, ingen bra atmosfär för det till synes oskyldiga barnet som döljer sig bland leksakerna på golvet. På den korta tiden får vi också lära känna mamman: den uppgivna, desperata och möjligen själviska, och domaren: den äldre och visa, som genuint vill hjälpa men inte alltid räcker till. 

Båda kvinnorna fortsätter ha viktiga roller i pojkens liv när han, tio år senare, blivit en riktig liten ligist. Han slussas mellan ungdomshem och domstolssalar när han inte rånar folk på bilar. De återkommande besöken hos domare Florence, vilket är i princip varje gång han gjort något dumt, är det närmaste han kommer en fast punkt i livet. Även om hon sällan lämnar sin yrkesroll blir hon något av den omtänksamma mor han aldrig hade. Härifrån följer filmen honom under ett turbulent år där man provar olika metoder att få rätsida på grabbens liv.

Det är på många sätt en coming-of-age-film, där huvudpersonen går igenom helt andra slags problem än den vanlige tonåringen. Historien om en plågad ung man påminner ofta om kanadensiska ”Mommy” med en touch av brittiska ”Blodsband”. Samtidigt väcks intressanta frågor, som vilken skuld bär den förälder som ”skapat ett monster”, som mamman själv uttrycker det? Och vad kan samhället göra för att hjälpa dessa familjer innan det har gått för långt? Några svar bjuds det inte på. Om det bara vore så enkelt.

Emmanuelle Bercots förra film "Betties resa" följde en äldre kvinna på vift, den här gången handlar det om en tonårspojke på glid. Catherine Deneuve är den gemensamma nämnaren, men om jag bara ska ge dig en enda anledning till att se "La tête haute" så är det  nykomlingen Rod Paradot. Killen är fullkomligt dynamit i huvudrollen som Malony. Ena stunden förbannad och frustrerad, andra gånger övergiven och ensammast i världen. Ofta håller han in med sina känslor, trycker undan dom av rädsla för att visa sårbar, men när något pyser ut är det med full kraft. Det är en bedrift att klara en sådan mångbottnad och explosiv roll och Paradot är, som man brukar säga, ett riktigt fynd i huvudrollen.

Vad regissören gör så bra är att hon låter även de minsta birollerna bli livs levande karaktärer. Med små detaljer, bitar av onödig information eller oväntad casting, skapar hon illusionen av att vi vet mycket mer om den här världen än vad vi egentligen får se. Ett exempel på det är Malonys hårdnackade farfar, som får knappt en minuts speltid men det räcker för att säga mycket om pojkens uppväxt. En annan sådan karaktär är hans mentor Yann, som vi får ana är en man som en gång i tiden inte var så olik Malony själv.

Jag är däremot inte alls förtjust i Severine (spelad av Sara Forestier), som framstår nästan som en parodi på en trashig, korkad ung morsa. Här finns inte många försonande drag som går att tycka om. Rollen som uppgiven och överbelastad mor borde annars kunna bli betydligt mer komplex, istället framstår hon själv som en bortskämd och självisk tonåring. Å andra sidan, kanske är det precis det som var meningen?

Kanske är det också regissörens avsikt att filmen ofta står och stampar i samma ställe. Det blir helt enkelt lite för många scener där en rastlös Malony hamnar i kläm med rättvisan eller där uppgivna vuxna försöker bota ”problembarnet”. Det är en spiral som inte riktigt verkar leda någonvart, och som tär på tittarens tålamod. På ett sätt speglar det ju utmärkt känslan av hjälplöshet, att det inte finns någon enkel lösning på den här situationen. 

Jag tror samtidigt att filmen skulle må bättre av att följa ett tydligare spår och inte upprepa sig själv. Synd är också att missa flera chanser, där flera dramatiska scener inte följs upp. Utan att avslöja för mycket finns det både en våldtäktsliknande scen, och en allvarlig incident med Malonys lillebror, som man senare bara släpper. Inte får vi heller se något av de våldsammare brotten det talas om - ett knep för att få oss att faktiskt tycka om, och tycka synd om Malony? 

”La tête haute” här hade kunnat bli en riktigt bra film. Istället får vi riktigt bra karaktärer och fina skådisar på det. Jag nöjer mig med en svag trea i betyg, med förhoppningen om att få se mer av Rod Paradot i framtiden.

Veckans populära filmer

Visa fler