Kungen 2023

Han lär vara Sveriges mest fotograferade man genom tiderna. Och ändå vet vi i princip ingenting om vår kung Carl XVI Gustaf. Inget som inte har filtrerats genom hovets pr-avdelning eller kvällstidningarnas sensationssökande löpsedlar, iallafall.

 

Karin af Klintbergs varma och inbjudande dokumentär gör ett försök att se bortom den välpolerade fasaden och den etablerade mediebilden av Sveriges konung. Dokumentärfilmaren lär ha tjatat i två år för att få audiens hos Hans Majestät, och ta med hela Sverige bakom slottskulisserna för en unik inblick.

 

Filmen inleds nästan som en workplace comedy. Hovets vardagsrutiner som präglas av minutiös noggrannhet kan framstå som både stela och komiska. Det verkar finnas en uppsjö av anställda bara till att polera gafflar eller hålla upp dörrar. Vakter i skinande uniformer står redo att rabbla inövade hälsningsfraser.

 

Kungen själv framstår som artig, men reserverad. Karin af Klintbergs vaga förhoppning om att "skala honom som en lök" visar sig vara en utmaning. Likväl pepprar hon på med frågor och försöker lirka fram ärliga kommentarer - om uppväxten, om det där krävande jobbet och om döden - genuint nyfiken på att hitta en människa av kött och blod bakom de diplomatiska svaren.

 

Det måste vara en mardröm att intervjua kungen. Här är en man som inte vill låta sig intervjuas. Rutinerad efter 50 år på tronen håller han både kameran och Karin på en armlängds avstånd, och duckar undan det han inte vill svara på. Många dörrar förblir stängda.

 

Men då och då släpper kungen på gardet, främst kanske under de mer avslappnade promenaderna på Solliden, och släpper in oss i det lite mer privata rummet. Där får vi en bild av hur det är att ha landets mest omdebatterade och välbevakade jobb, men också det mest ensamma yrket man kan tänka sig.

 

Kungens egna reflektioner och minnen varvas med hans historia. Arkivbilder grävs fram och viktiga datum betas av. 1947 - kungen var bara nio månader gammal när pappa Gustaf Adolf dog i en flygkrasch. 1973 - då han kröntes till kung kort efter sin farfars död. 1976 - frieriet till tyska Silvia, som han hade spanat in i München några år tidigare. Det här är inte den mest nyskapande delen av dokumentären, men ändå ett måste för att publiken en helhetsbild.

 

Många barnfoton var okända för mig. Här får vi se en blond pojk rumla runt med fyra äldre systrar. Ett litet fragment av vad som känns som en normal barndom och ett normalt liv. Iallafall för en stund.

 

Några år senare skickas den blivande kungen på internat, med kamerablixtarna alltid hack i häl. Och därefter möts vi av en stiligt klädd partyprisse som dras till bilar, tjejer och diskotek.

 

På kröningsdagen förändras något i blicken, och det spontana, sorglösa tonårsleendet har försvunnit. Vad tänker han på? Det är cliffhangern som tittarna får klura på långt efter filmens slut.

 

Kanske bryter regissören mot några oskrivna dokumentär-regler, men det är när hon placerar sig själv i storyn som "Kungen" blir riktigt intressant. För den här filmen handlar lika mycket om henne, och på sätt och vis om oss alla - den vanliga människan ställd i kontrast mot en monark. Vår syn på något så ouppnåeligt, upphöjt och närmast mytomspunnet.

 

Likt en starstruck skolflicka meddelar Karin att hon bara vill att kungen ska tycka om henne. Samtidigt nojar hon inför de känsligare frågorna, som likväl måste ställas - vare sig det handlar om dyslexi eller kaffeflickor.

 

Han erkänner sig ofta vara obekväm framför kameran, men gör ändå vad plikten kräver. Det blir naturligtvis rätt awkward mellan varven. Vår kung är kanske inte känd för att vara vältalig alla gånger, men är både kvick och kul när han väljer att visa sin mer lättsamma sida. Skrattsalvorna haglar ofta i biosalongen, där snittåldern för övrigt är ganska hög.

 

Det här är en både varm, tänkvärd och underhållande dokumentär, med perfekt avvägning mellan humor och djup. På sätt och vis en riktig publikfriare.

 

Och även om "Kungen" inte bjuder på några omvälvande nya upptäckter så får vi som tittar lite mer förståelse, och på köpet mer sympati, för snubben på tronen.

 

Vilket i slutändan nog är precis vad pr-avdelningen hade hoppats på.