Krakel Spektakel (2014)

Ditt betyg
Vill ej se
Sett
Ditt betyg
Ett lekfullt musikaläventyr om lilla Annabell Olsson, på spaning efter Trollkarlen som förvandlade sig till ett glas lemonad och drack upp sig själv. Efter 700 år, när sagan väcks till liv, är förtrollningen kanske äntligen på väg att brytas…
Visa hela synopsis
Betyg
Läs recension
2.8 av 4 användare
Ingen du följer har betygsatt
Logga in så gissar vi ditt betyg
Visa mer info Dölj mer info

RECENSION: KRAKEL SPEKTAKEL

Sorglöst barnboksgung
"Krakel Spektakel" som live-action är en reko, fantasibejakande och färgglad filmupplevelse för småglin med tillhörande föräldrar.
Tillsammans med Barbro Lindgren, som nyligen tilldelades det prestigefyllda ALMA-priset, och den andra ännu mer välkända Lindgren, vars författargärning är en förutsättning för nämnda pris, lär Lennart Hellsing vara den mest namnkunnige barnboksförfattare som detta land har uppbringat. En institution i genren som skapade en klassiker med ”Krakel Spektakel och Kusin Vitamin” i början av femtiotalet och för två år sedan, vid nittiotvå års ålder, publicerade sin senaste bilderbok. Hellsing har under denna frapperande långa karriär samarbetat med en rad illustratörer, men Poul Ströyer är den tecknare som främst förknippas med figuren Krakel Spektakel, och det är också hans bilder som ligger till grund för den nu aktuella spelfilmen.

I upptakten till den skildras hur en liten flicka flyr från en tråkig vuxenvärld in i ett fantasirike där hon genast hälsas som prinsessa. Alla likheter med Guillermo del Toros ”Pans labyrint” upphör sedan. Det är antagligen lika bra, eftersom ”Krakel Spektakel” vänder sig till den allra yngsta publiken. Det värsta man kan stöta på i Krakel Spektakels tillvaro är en trumpen Berit Blomkål som vägrar att släppa in en i Grönsakslandet. Eventuella sadistiska Francogeneraler och blinda albinomonster med barn som favoriträtt lyser med sin frånvaro och skulle bryta mycket radikalt mot den gemytliga tonen.  

Annabell Olssons uppdrag är att hitta den legendariska trollkarl som för sjuhundra år sedan förvandlade sig till ett glas lemonad och sedan drack upp sig själv. Till sin hjälp har hon en ordvitsande och lätt förvirrad trio som utgörs av Krakel Spektakel, Kusin Vitamin och Opsis Kalopsis. En dyster påminnelse om vardagslivets förgänglighet gömmer sig i omständigheten att Farmor, som gav Annabell uppdraget och är den som har initierat henne i sagan, håller på att insjukna i Alzheimers hemma i den verkliga världen. Detta bistra faktum avhandlas hastigt av Annabells pappa som tidigt i filmen förklarar att farmor inte riktigt är sig själv ibland, och att hon vid dessa tillfällen kan vara vem som helst. Sedan ordas det inte mer om den saken, och filmens fokus, och styrka, ligger i de snillrika och underfundiga detaljer som präglar Hellsing och Ströyers lekfullt språkfilosofiska landskap. 

När Olof Wretling och Sven Björklund från humorguppen Klungan gör sjungande entré som Herr Gurka – han som även dansar mazurka – i tvåhövdad tappning, kommer jag på mig själv med att utföra en sorts improviserad sittdans i biofåtöljen. Jag är sedan farligt nära att ställa mig upp och, ja, stuffa loss, inför ett gyckelspel där Peter Palsternack, Selma Selleri och den scenskygge Gabriel Gräslök river loss varsitt nummer med så mycket sväng att det spritter i bröstet.

Den enda allvarliga invändningen mot ”Krakel Spektakel” är att sångnummer av denna typ kommer lite för sällan. I allt annat är denna barnfilm, som förlitar sig på listiga dekorbyggen och optiska synvillor framför datoreffekter med den äran, mycket lätt att rekommendera till alla som har stött på en text av Lennart Hellsing de senaste femtio-sextio åren. 

Och med det avses väl större delen av Sveriges befolkning. 
Det finns inga användarrecensioner ännu. Skriv den första!
VISA FLER EXTERNA RECENSIONER +

Veckans populära filmer

Visa fler