Kollektivet (2016)

Ditt betyg
Vill ej se
Sett
Ditt betyg
För akademikerparet Erik och Anna börjar kollektivboendet som en dröm. Tillsammans med sin dotter Freja smälter den lilla familjen in i vänskapen och den allomslutande gemenskapen under ett och samma tak. Men när Eriks unga älskarinna tillåts flytta in i kollektivet rubbas balansen, och verkligheten tränger sig på med hot om konflikt och splittring.
Visa hela synopsis
Visa mer info Dölj mer info

RECENSION: KOLLEKTIVET

Relationsdrama på sniskan
Att se en film signerad av Vinterberg är vanligtvis lika med att öppna Pandoras ask. Man vet aldrig vad som väntar men man vet att det vid någon tidpunkt kommer att gå riktigt riktigt illa. Hans nya, som utspelar sig på 70-talet under vänstervågen i Danmark, vittnar om att den prominente regissören blivit lite för belåten.
Det är lyckliga dagar. Nyhetsankaret Anna (Trine Dyrholm), arkitekturföreläsaren Erik (Ulrich Thomsen) samt tonårsdottern Freja (Martha Sofie Wallstrøm Hansen) befinner sig i huset som Erik vuxit upp i som barn. Erik har fått ärva bostaden och vill sälja men Anna, som längtar efter förändring i livet, tycker att det vore en bra idé att behålla huset. Hon föreslår att de ska haka på tidens nymodigheter och starta ett eget kollektiv. Innan hon fått grönt ljus har förstärkning redan ringts in och rekryteringsprocessen är trots stor skepsism från Eriks håll i full gång. Erik, Anna och Freja får tillökning av Ole, Mona, ett par med en son som "inte kommer bli mer än 9 år" och Allon (spelad av en Fares Fares) som inte ens har råd att betala hyra och börjar grina vid minsta lilla negativa yttring mot honom. 
 
Men Annas höga tolerans och liberala syn får hela hushållet ta skada av. Erik börjar vänstra med en student och när det väl är dags att öppna upp om affären försöker Anna hålla god min. Emma (Helene Reingaard Neumann), som hennes yngre ersättare heter, flyttar in i kollektivet och knastret blir långsamt högre. Anna är inte tillfreds med att höra sitt ex sätta på sin nya flickvän i rummet bredvid och får ett nervöst sammanbrott av de nya omständigheterna. 

Vinterberg är lite av en specialist på att skapa dålig stämning. I "Festen" bjöd han in till en 60-års fest som slutade i avslöjanden av mörka familjehemligheter, i "Jakten" blir en förskolelärare anklagad för att ha förgripit sig på en av eleverna och i "Kollektivet", som sägs vara inspirerad av regissörens egna upplevelser i barndomen, förlorar huvudkaraktären all självrespekt inför allmän beskådan. 

Här får vi se vuxna människor regregera till en konstant tillförsel av pilsner. Trine Dyrholm håller en hög ribba och Ulrich Thomsen är sådär. Bäst är han i en scen när han får utbrott, leker hövding och hotar om att kasta ut allesammans för att deras kollektiva vilja strider emot hans egna. Men gyckleriet tar över, konflikthanteringen i “Kollektivet” är tunnare än den brukar och filmen lider av en tonal osäkerhet. Delvis beror det på dotterkaraktären som inte tillför någonting till handlingen och vars sidohistoria gärna fått strykas och bytas ut mot små inslag om samboendets svårigheter.  

Vinterberg prövar på lite mer färg men vi vet alla att skandinaver klär bäst i svart.
Senaste kommentarer
Jakob Åsell
Välspelad och fin, men utan att påverka en lika starkt som "Jakten" eller "Festen".. Nyttjar  knappt möjligheterna i hela Kollektiv-berättelsen utan fokuserar på Ulrich Thomsens och Trine Dyrholms karaktärers krackelerande relation. Deras scener ihop är förbannat fina dock.

Veckans populära filmer

Visa fler