Katyn (2007)

Ditt betyg
Vill ej se
Sett
Ditt betyg
Polen invaderades av Tyskland den 1 sept 1939. Två veckor senare angrep Sovjet från öst. Att 15 000 polska officerare försvann var länge ett olöst mysterium, men våren 1943 påträffades offren i en jättelik massgrav. Avrättningarna var en direkt order från Stalin. Men den fullständiga sanningen låg gömd bakom järnridån tills det kalla kriget tagit slut. Katyn bygger på berättelser, brev och dagböcker som alla bär vittnesbörd om en av Stalins mest fruktansvärda illgärningar.
Visa hela synopsis
Visa mer info Dölj mer info

RECENSION: KATYN

Nackskott på näthinnan
Gestaltningen hade förvisso tjänat på ett minskat omfång i karaktärer skeenden. Men filmens foto musik och Wajdas vansinnigt starka slutakt gör "Katyn" till mer än en terapeutisk historielektion.

Det finns ögonblick då akten att recensera känns märkligt futtig och skev, skymd av historiens mäktiga fjädrar och händelser av djupaste smärta. Namnet på den ryska småstaden Katyń väcker fortfarande vrede och sorg hos den polska nationen. Katynmassakern som Wajda skildrar i sin senaste film är mindre känd än nazismens omvittnade brott. Den ägde rum i början av andra världskriget mars 1940.

I en avlägsen skog avrättade ryssarna metodiskt cirka 15 000 polska officerare som varit krigsfångar sedan den ryska ockupationen av landet började. Orsaken blev aldrig fastställd men såväl hämnd som strategisk utplåning av landets elit tros ligga bakom. En av dem som försvann under leran i en massgrav var min mormorsfar. En annan som dödades detta år var en framtida regissörs far. Då var Wajda tretton och formades för livet. Sju årtionden senare har den regimkritiske regissören fullbordat filmen som var ogenomförbar under de gångna årens kommunistiska censur.

Att skildra en nations kollektiva sorg är att dansa på slak lina. Ett småskaligt krig blir till där offrens anhöriga och sanningssägare står emot kvardröjande sovjetisk historieförfalskning och rysk nationalism. Filmen har föregåtts av häftiga attacker i den ryska pressen och fått tusentals polacker att i tyst samförstånd gråta i biosalongens mörker. Men det handlar i slutändan om konst. Historia blir till gestaltning – en sorgeelegi över offren, med regissörens egna ord.

Oscarsnomineringen för bästa utländska film är välkommen, men sekundär. Wajda har varit nominerad tre gånger tidigare (1975,-79 och -81) tills han slutligen fick en hedersstatyett för sina samlade verk 1999. Hans mål är det mänskliga perspektivets faktum – Katynmassakerns tragedi är så obegripligt grym att den blir fascinerande för fler än polackerna.

Hantverket är av gott kaliber. Fotot av Pawel Edelman (Polanskis "Pianisten") och musiken av Krzysztof Penderecki är vackert polerade. Färgkompositionerna är lika genomtänkta som scenografin. Skådespeleriet sträcker sig från brukshabilt till högklassigt. Ur den månghövdade ensemblen ter sig skådisarna ur det gamla gardet som snäppet vassare med Maja Komorowska som professorskan i spetsen. Den överlevande officeraren Jerzy som spelas av Andrzej Chyra är en av filmens mer gripande porträtt.

Filmen delar upp historien i ett före och efter – först lär vi känna en kärnfamilj där fadern försvinner spårlöst under kriget och därefter satsar manuset på att upplysa oss om den massiva lögn och förträngning om avrättningarna som ägde rum efter krigets slut efter att man hittat massgravarna där fångarna sköts till döds med nackskott. Tyvärr väljer man att göra det genom att introducera ett drös nya karaktärer med egna sidointriger. Det är säkert tänkt som ögonblicksbilder som ska representera hela nationens kamp mot sovjetregimens lögner och förtryck av sanning och fritänkande. Gott så. Men resultatet är att filmen tappar en del av sin fokus och blir episodisk polemik istället för en konstnärlig enhet.

Som tur är avslutar den åldrade regissören kongenialiskt starkt när såväl den väntande familjen som vi får veta vad som egentligen hände i Katynskogen. Det är några få, minutkorta scener som reser håren på rygg och nacke mer än de senaste årens inälvsskräck någonsin förmår. Grymheten i handlingarna är en otänkbar verklighet. Bortom alla debatter och betyg, fanns liken som slängdes på en hög. Oceremoniöst avrättade med nackskott. Wajda har sådan säker kraft i sin krasst osentimentala avslutning att inga döda släktingar behövs för att få fram tårar hos åskådaren. Två ögon och en gnutta föreställningskraft räcker.

Oskar Smulski Skribent
Senaste kommentarer
Kevin E
Återigen är det dom utländska filmskaparna och länderna som gör det. Helt otroligt :) Riktigt bra regi från Wajda och skådespelarprestationer är enorma från dom flesta. Riktigt bra!

Veckans populära filmer

Visa fler