Kärlek på menyn 2007

Smaka bara på titeln. Det låter amerikansk fluff, lovey-dovey, chick flick, rom com. Det är harmlöst, avsexualiserat, ofarligt och hade det varit en bok skulle det ha ett rosa omslag och ett skamlöst överexponerande av författaren på framsidan.

Men nu är det alltså en film av Scott Hicks som vanligtvis gör tunga dramarullar som ”Shine”. Blir experimentet med nya ingredienser lyckat? Catherine Zeta-Jones som mästerkocken Kate, en stressad kökschef som i sin perfektionistiska hets lever i en enkelspårig, kontrollfreaksbubbla tills Nick dyker upp. Naturligtvis i hennes kök där ordning bör råda, men snart inte gör det. Nick är vild, Nick är galen, han sjunger opera under arbetstid.

Aaron Eckhart är mannen som ska få Zeta-Jones att tina inför våra ögon. Men filmen bjuder också på en sidorätt av tyngre karaktär, ett sociodrama om Kates systerdotter Zoe (”Little MissSunshine” Abigail Breslin) vars älskade mamma omkommer när de far på motorleden för att besöka sin emotionellt frånkopplade släkting. Det är såklart en major guilt trip för Kate och självfallet blir det hennes roll att ta hand om den motsträviga ungen och inge henne hopp och framtidstro. Första halvan av filmen handlar nästan uteslutande om det här och vi ser en sedvanligt stel (fast denna gång ursäktad av rollfigur) Zeta-Jones gå omkring och vara bitchig mot sin restaurang, medan hon tafatt försöker bli en slags mor.

Det är trist att behöva konstatera men filmen går här på tomgång, trots att Abigail Breslin är den bästa barnskådisen just nu (ingen manierad, överdriven spelstil, känns som en genuin unge). Det är liksom halvbakat och man känner av att regissören är mån om att det inte ska kantra över till allmän misär, eftersom det ju är en romantisk komedi. Så därför krämar han in en massa tokroliga upptåg med den charmige – fast i själva verket ganska så enerverande och  överspelande - Eckhart mot andra halvlek. Resultatet är för att ta till ett förhatligt uttryck ”varken hackat eller malet”.

Det är ett fegt och misslyckat som drama och innehåller alldeles för lite romantik och minnesvärda scener för att fylla namnet i sin kostym (även om kombinationen Jones/Eckhart faktiskt skulle funkat i något med lättare handlag).

Plötsligt framstår den menlösa amerikanska titeln ”No Reservations” i ett nytt djup. Det blir som ni förstår inga omnämnanden i Guide Michelin. Däremot bör det bli en hel del tomma platser i salongen. Som nu stannar det mest vid att vi småler lite när Kate och Zoe stannar hemma och har kuddkrig istället för att gå till skola och jobb. Men det räcker inte för att ge liv åt en hel romcomsufflé.

ONÖDIGT VETANDE Catherine Zeta-Jones praktiserade som kock en kväll på en fin restaurang, för att komma in i rollen. När kunderna påpekade hennes likhet med, tja, henne själv, svarade hon - "Det får jag höra jämt".