Kärlek 3000 2008

Någonstans kan jag ändå förstå den långfilmsdebuterande regissören Shahriyar Latifzadeh, han ville göra en film om den vidunderliga kärleken, bjuda publiken på ett leende och väcka liv i allas romantiska dagdrömmar. Det är en fin tanke. I förtexterna berättar han att det vi kommer få se är en naiv berättelse om kärlek utan varken sex eller våld, en bortförklaring som kommer för sent. Personligen hade jag hellre sett att han undvek hymlandet och skrev redan på postern att filmen saknar både hjärna och hetta, som ren konsumentupplysning.

23-åringen Sam är en av många småstadsbor som lämnat hemorten för att starta ett nytt liv i Stockholm, men trots sina härliga vänner så saknar han närhet och utan någon att dela vardagen med känns storstadslivet tomt. Sam packar flyttlådorna och bestämmer sig för att fara hem till pojkrummet i Östersund när han plötsligt får rådet att fånga dagen, av en främling i en busskur. Från samma busskur får Sam syn på den blonda uppenbarelsen Hanna, han bestämmer sig för att ta kontakt och söka svar på om kärlek vid första ögonkastet faktiskt finns på riktigt.

Det första som slår en när man ser ”Kärlek 3000” är hur ful den faktiskt är. Nu snackar vi inte Wallanderfilms-ful på det där sättet som svenska filmer kan vara för att Trollywood ligger långt ifrån Hollywood. Nej, vi snackar verkligen Öppna Kanalen-ful. Jag kan köpa att pengarna inte räcker till Christopher Doyle när man producerar en svensk film utanför systemet, men med tanke på vad Johan Kling lyckades göra med ”Darling” häromåret utan en krona från SFI så är detta rent utsagt löjeväckande.

Producenten Tobias Ollén säger i en intervju om den ekonomiska biten att ”Vi effektiviserade allt och såg till att alla onödiga kostnader försvann utan att kvalitén påverkades.” Jag har ett ord till honom - Fail! Utan grundläggande kunskaper i ljussättning och kamerahantering så bör man inte göra film för bioduken. ”Kärlek 3000” ser ut som om mellanstadieskolan Prästkragen haft prova-på-dag i filmstudion, och det är ingen underdrift.

Jag skulle förstå gänget bakom ”Kärlek 3000” och deras taffliga långfilmsförsök om de gav sig på att göra något nytt och eget. Men det finns få saker som inte redan sagts om kärlek på film, så att kladda duken full med pastellfärger, berätta om kärlek som i gamla svenska 80-talsrullar med en dialog som kräver sin skäms-kudde och sen försöka hitta någon sorts spänning i en film där alla bara vill hålla handen hela tiden känns helt enkelt dömt att misslyckas.

Jag blev varken kärleksfull eller sugen på att fånga dagen efter att ha skruvat mig i stolen framför ”Kärlek 3000”, däremot blev jag tvungen att skynda hem och trycka in Roy Anderssons ”En Kärlekshistoria” i DVD-spelaren för att inte helt tappa tron på ung svensk kärlek på film. För ska jag vara ärlig med er, kära läsare så har ”Kärlek 3000” lika lite med kärlek att göra som såna där kladdiga godishjärtan av grisinälvor som delas ut kring ”Alla Hjärtans Dag”.