Justin Bieber's Believe (2013)

Ditt betyg
Vill ej se
Sett
Ditt betyg
Följ med bakom kulisserna på Justin Biebers senaste turné och hans väg till att bli en superstjärna.
Visa hela synopsis
Visa mer info Dölj mer info

RECENSION: JUSTIN BIEBER'S BELIEVE

Feelgood för Beliebers
Tjejer kommer att skrika, tjejer kommer att gråta, tjejer kommer att skratta och lämna biografer med stora leenden. Några killar och tanter också för den delen, låt oss inte vara fördomsfulla. Justin Bieber är tillbaka i stan, om än bara på bioduken, i publikfriaren som med säkerhet är årets feelgoodfilm för rätt publik. Glöm inte öronproppar och näsdukar, du lär behöva dem.

Det finns de som tror på Jesus, och så finns de som tror på Bieber den Allsmäktige. Mig veterligen har bara en av dem makten att infria drömmar, skänka glädje och tröst genom de turbulenta tonåren, och få miljoner att vallfärda till världens största arenor för att tillbe honom.

"Justin Bieber's Believe" och liknande filmer görs för den specifika målgruppen som inte får nog av låtarna, musikvideorna, böckerna, affischerna, sänglakanen och andra prylar med sina favoritartister. Här finns inget utrymme för cynism eller djupare analyser. Det handlar om glädjeruset, och gemenskapen. Några kritiker har jämfört förra filmen "Justin Bieber: Never Say Never" med nazipropagandan "Viljans triumf" från 1935. Det behöver inte sägas men jag gör det ändå: skeptiker och haters har inte mycket att hämta här. "Believe" är gjord för fansen, och av stämningen jag fick dela med dem verkade de mer än nöjda.

Till tredje skivan har han mognat, och börjar låta mer som en ung och lovande Timberlake med hjälp av några riktigt framgångsrika r'n'b- och popproducenter (inklusive svenske Max Martin). Skivsläppet följdes av Justins andra världsturné som, liksom filmen, är regisserad av Jon M. Chu ("G.I. Joe: Retaliation"). Showen börjar storslaget och varvar häftiga danskoreografier med mer intima balladnummer. Men ni har å andra sidan säkert redan sett den live.

Det här är inte heller en renodlad konsertfilm utan befinner sig i gränslandet mellan det och en dokumentär. Vi får alltså följa den nu 19-årige popstjärnan på scen, bakom scen, under repetitioner och i replokalen när några av de senaste hitsen blir till. Att han är en scenbegåvning blir snabbt tydligt, ifall någon tvivlat. Och att låtarna är superhits finns det ingen tvekan om. Man får räkna med att de som ser en sådan film redan är frälsta, så det känns egentligen överflödigt att klippa in mentorer och folk från hans team som berättar om vilken begåvad artist han är och förklarar att han egentligen är en helt vanlig kille. Som i någon slags dålig reklamfilm för tandkräm.

Hellre hade jag sett mer av de mer intima intervjuerna med huvudpersonen själv. Bieber har haft ett turbulent år: han ska ha kräkts på scenen, kissat i en papperskorg, gjort slut med Selena Gomez, påkommits med att ha marijuana i turnébussen och lackat ur på fotografer. Föga överraskande får motgångarna och skandalerna inget utrymme i ett insmickrande artistporträtt som detta. Men Justin är väl medveten om skriverierna som följer honom, och om förväntningarna och farorna som följer med på köpet, och svarar bland annat på: "Hur känns det att veta att det finns folk därute som bara väntar på att se dig falla lika hårt som Britney Spears eller Lindsay Lohan?". Under avslappnade former får han frågor om kärlek, sorg, svek och trycket som ligger på en av världens stora stjärnor.

Biebers oemotståndliga leende eller de tröjlösa scenerna är nog bara det värt biobiljetten för många därute. Härligast att se annars är hans möten med fansen. Här väcks plötsligt äkta känslor till liv, såna som de flesta Hollywoodfilmer bara kan önska att de kom i närheten av. När han spenderar en heldag med den sexåriga flickan som lider av en dödlig sjukdom. Eller när managern överraskar tjejerna som just förlorat sina biljetter, med att ge dem de bästa platserna framför scenen. Då behöver man inte ens vara en Belieber för att le eller få en tår i ögonvrån.

Det finns inga användarrecensioner ännu. Skriv den första!
Senaste kommentarer
6997-0
Haha, jadu @millank. Så om du blev inkastad i ett rum med nazitysklands största aktivister så skulle du gå ut där ifrån fullt övertygad om att judar, zigenare o dyl, måste utrotas? Ska man kolla på en film vill man för helvete titta på den, inte behöva lyssna på 500 skrikande 14-åringar. Värdelös film för övrigt.
Walther
Så om du inte hade sett den med 500 andra så hade du inte gillat den? Du kanske enbart gillade upplevelsen med 500 pers i salongen isåfall
17322
Jag såg Justin Bieber - Believe igår (för att recensera) på bio. Det var en oförglömlig upplevelse! Något jag kommer att minnas resten av mitt liv! Publiken överröstade lätt bioljudet med sång, skratt och gråt.  Ni 500 som var där ni övertygade mig att det var en bra film.
Visa fler (27)

Veckans populära filmer

Visa fler