Jupiter Ascending (2015)

Ditt betyg
Vill ej se
Sett
Ditt betyg
I en framtid och ett universum där människosläktet är i botten av näringskedjan, beordrar universums drottning att Jupiter Jones, en ung människokvinna, ska avrättas. Jupiters blotta existens hotar drottningens suveräna styre och måste undanröjas. Mördarna hinner dock inte före den genetiskt modifierade soldaten Caine, som letar upp kvinnan vars genetiska signatur kan förändra balansen i universum.
Visa hela synopsis
Visa mer info Dölj mer info

RECENSION: JUPITER ASCENDING

En maffig och storslagen rymdtårta
Syskonen Wachowskis senaste science fiction-historia är en rymdopera i ordets rätta bemärkelse. En storslagen, överspelad, färggrann kakafoni till rymdtripp som ömsom briljerar i visuellt världsbygge och ömsom framkallar gäspningar.
Lana och Andy Wachowski har ägnat hela sin karriär åt att fästa nördiga tonårsdrömmar på film. De bär sin nördighet med stolthet och det är lätt att dra en linje från ungdomens källarsessioner av Dungeons & Dragons genom syskonens eklektiska filmografi. Men de har också gjort sig kända för en extremt ojämn kvalitet och har varvat pärlor ("The Matrix", "V for Vendetta") med skräp ("The Matrix"-uppföljarna, "Speed Racer"). Det senaste alstret – rymdoperan "Jupiter Ascending", är som ihopkok av hela deras karriär; lika delar briljant som underkokt.

Jupiter Jones (Mila Kunis) bor med sin ryska mamma och släktingar i Chicago och hatar sitt liv. Hon ägnar dagarna åt att städa rika människors toaletter och bor i samma rum som sin mamma och moster. Hon råkar också vara en reinkarnerad rymddrottning, ledare för en av galaxens mäktigaste dynastier och den rättmätiga ägaren till planeten jorden. Något hon snart kommer märka innebär en del problem. För rymddrottningens tre barn är en samling minst sagt uppblåsta ädlingar som sinsemellan vill lägga beslag på Jupiter för att på så sätt kunna ta makten över jorden. När den äldste sonen Balem (Eddie Redmayne) skickar en samling prisjägare till Chicago för att ta den ovetande Jupiter avdaga, blandar sig rymdalven Caine Wise (Channing Tatum) in i leken, tillsammans lyckas de med konststycket att spränga halva Chicago i sin kamp kring Jupiter Jones. 

Och det här är bara filmens första halvtimme.

Det är som om Wachowski-syskonen här bestämt sig för att slänga in precis allt de älskar i en och samma film. Här finns svulstiga actionscener som aldrig tar slut, katedralliknande rymdskepp och lönnmördande drakmän tillsammans med mordiska galaxomspännande konspirationer, energisköldar och genmanipulerade supermänniskor. Det är en rymdtårta med extra allt, så smällfet att man med jämna mellanrum blir alldeles matt.

Världsbygget och scenografin imponerar mest. Det är pampigt och närmast bisarrt storslaget: renässansliknande palats, barocktempel till rymdskepp och gigantiska rymdstationer. Men även mytologin med en galaxomspännande överklass som lever i tusentals år och ser människorna på jorden som en värdefull investering och råvara, fungerar trots – eller kanske på grund av – dess vrickade fånighet. Och det är en rasande snygg film, även om specialeffekterna ofta tar över så till den grad att det hela slår över och blir för mycket.

Mila Kunis som Jupiter Jones (ett fantastiskt namn i en rymdopera för övrigt) har den naturliga självsäkerheten som det anstår en reinkarnerad rymddrottning, men får aldrig riktigt chansen att glänsa i rollen eftersom hon hela tiden blir räddad av Channing Tatums hunkige rymdalv. Det är synd, för även om Tatum har den fysiska närvaron och de svällande musklerna gör han ett platt intryck som hjälte. Då är det bättre ställt i birollerna där inte minst Eddie Redmayne får chansen att ta i så att han nästan spricker av överspel som den genomslemmige och bortskämde Lord Balem. 

Filmens största problem – och den har en hel del – är att den tvärdör så fort den får för sig att fokusera på Jupiters trista familj, den supertorra kärleksstoryn mellan Kunis och Tatum eller när den försöker vara rolig. Gång på gång faller berättelsen platt på marken. Wachowskis rymdopera är som film, betydligt sämre än till exempel "Guardians of the Galaxy".  Men samtidigt går det inte annat än beundra det storhetsvansinne som präglar i princip varje bildruta av "Jupiter Ascending".  Det är som om två 14-åringar fått en obegränsad budget och order om att göra en drömfilm av deras mest storslagna rollspelskampanj.  

Vilket, när man tänker på det, kanske inte är så långt ifrån sanningen.
Det finns inga användarrecensioner ännu. Skriv den första!
VISA FLER EXTERNA RECENSIONER +
Senaste kommentarer
vinterblod
Äh, helt okej rulle!
Ljusbus
Stark etta; speciellt manuset drar ner den något fenomenalt. Det man minns efteråt är att han räddar henne. Om och om igen. Det är Jupiter Ascending i ett nötskal. Och allt är alltid så lägligt och i sista-sekunden hela tiden. Som när hon i scenen där hon ska abdikera eller då hon ska gifta sig, hur hon tvekar precis så länge så han ska hinna komma och rädda henne.
10849-0
Det visuella var bra, men man borde jobbat på manuset en (lång) stund till. 2/5
Visa fler (20)

Veckans populära filmer

Visa fler