Jönssonligan dyker upp igen 1986

Komedi Gangster
Sverige
88 MIN
Svenska
Jönssonligan dyker upp igen poster

Synopsis

Jönssonligans nya plan är att stjäla elektroniska apparater frän IKEA. Men de är inte de enda som är där i de mörka lokalerna. Plötsligt blir de inblandade i en mycket större "affär" med elektroniska maskiner, ryska ubåtar, korkade snutar och storskurken Wall-Enberg. I potten ligger miljontals ryska rubel...
Ditt betyg
2.7 av 526 användare
Logga in för att se betyg av de du följer

Info

Originaltitel
Jönssonligan dyker upp igen
Biopremiär
24 oktober 1986
Språk
Svenska
Land
Sverige
Ålder
Barntillåten
Längd

Recensent

Oscar Söderman

13 december 2020 | 11:30

Sjunker ner lika snabbt

Efter en fullkomligt lysande första och en självklart bra andra akt sjunker ”Jönssonligan dyker upp igen” tyvärr hastigt i den tredje. Det är synd men skurktrions fjärde film snubblar på målsnöret och lever inte upp till föregångarna.
I den fjärde filmen om allas våran favoritliga tar de sig an två av de mest svenska traditionerna vi har, de besöker IKEA och åker Finlandsbåt.

”Jönssonligan dyker upp igen” börjar utmärkt, så pass utmärkt att jag redan några minuter in vill utmärka den till seriens bästa. Precis som i ”Jönssonligan får Guldfeber” fortsätter användningen av svenska landssymboler att användas flitigt, det ger en direkt tidlös klassikerstämpel. Vad är väl mer klassiskt svenskt än IKEA? Inte mycket. Därför är möbelvaruhuskedjan ett utmärkt mål för ligan att vilja plundra. En rififikupp senare i form av en nervkittlande fin öppningsscen så är den fjärde filmen utomordentligt startad.

Det är synd att det inte varar.

Gösta Ekman tar för första gången roll bakom kulisserna då han tillsammans med sin bror/regissör Mikael Ekman står bakom storyn, med dem även den återkommande Rolf Börjlind. Det är första gången i serien som handlingen inte tar inspiration från någon av de danska förlagorna. Det märks. Dels för att filmen har en viss frihet, det är en tydligt uppbyggd handling kring tre set pieces. En första kupp mot IKEA, en andra mot Wall-Enbergs HQ och en slak final vid kusten. Under en tid då kalla kriget sjöd under den världspolitiska ytan var det bara en tidsfråga innan ryssarna skulle komma in och stöka till det även för Jönssonligan.

Handlingen i ett nötskal: Wall-Enberg vill sälja hemligheter till ryssarna, Jönssonligan vill manipulera detta till egen vinning. Allting slutar på en finlandsbåt. Som alla lyckliga slut bör.

Det är som nämnt den fjärde filmen i serien och vid det här laget är Sickan, Vanheden och DynamitHarry utan tvekan ikoniska, såväl nu som när filmerna begav sig. Detta förstod även Mikael Ekman, han tar tillvara på detta och filmar karakterna tillsammans med fotograf Gunnar Källström baserat på detta. Under nattens mörker sker den snygga öppningsscenen på IKEA. Skuggorna används till fördel. Den är stiligt ljussatt, blått och rött neon misslyckas aldrig att se fantastiskt snyggt ut. Vardera en av Jönssonligans medlemmar har en ikonisk gångstil som här filmas i siluett. Snyggt! Sickan går bakåtlutad med all hybris i världen, Harry i raka motsatsen framåtlutat i en slags urholkad välmenande tomhet och Vanheden i en slags kombination av de två med rumpan evigt utstickande och bröstkorgen fram.

I vanlig ordning går det inte att klaga på skådespelet alls. Ekman briljerar som mest i den subtila kroppshumorn. Exempelvis råkar han dra av sig glasögonen med en bit tejp, inget skriker humor men han säljer det helt i utförandet. Humorns topp nås dock i Wall-Enberg HQ som även agerar kasino för det mer välbärgade samhällsskiktet.

Dessa ska då Vanheden smälta in bland och utbrister förnärmat i en harang som avslutar varje mening med ”min herre”. Det är förstås menlöst för mig att förmedla humorn i ett återberättande, ni får helt enkelt lita på mig att det är väldigt roligt.

Till det som inte funkar, det är mycket.

Man får tycka vad man vill om att censurera förlegade uttryck och ageranden i äldre kulturverk. Jag tänker inte döma ”Jönssonligan dyker upp igen” för detta, men Harrys besök på kinarestaurang där en tydligt svensk karl sminkad till kines med stereotypisk brytning är taktlöst. Han bjuder på vålullar (vårrullar) och är rädd för låttol (råttor). Ja, ni ser det har inte åldrats väl.

Biffen är en hittills återkommande karaktär genom alla filmerna. Det förekommer sällan en anledning att nämna honom, hans roll i narrativet är oftast för kort. Här är han dock spelad av en ny skådis. Först då märks det hur väsentlig Weiron Holmberg har varit för filmerna och ligans motstående sida. Lars Dejert gör inte alls samma intryck som den tidigare barskt saltstänkta göteborgshårdingen. Samma gäller Johannes Brosts nya karaktär Järnarmen, en tydlig hommage till den ståltandade Jaws i Bond-filmerna. I en serie som redan är väldigt kalkon och pilsner lyckas den här karaktären ta ett steg för långt. Han är varken ball, läskig eller rolig. Vad är då meningen?

Det är synd att filmen dessutom spårar ur totalt under den tredje akten. Det är som att hela budgeten till inspelningsplatser redan spenderats, resterande speltid fick därför knapra på bröd och vatten i form av en dyster skogsdunge i skärgården. Inte en vidare rafflande final trots inblandade ryssar och hoppet om ubåts-action.

Det är en ospänd final. Extra tråkigt eftersom ”Jönssonligan dyker upp igen” börjar så otroligt starkt, den lever aldrig riktigt upp till toppen början av filmen når. Som helhet är det dock en skoj film. Rolig, stundvis spännande, förvisso för lite Birgitta Anderssons Doris återigen, och i slutändan en mellanliggande film i seriens helhet.

Men den har också en Finlandsbåt, det är ju alltid nåt ifall man har absintens i dessa coronatider.
 
| 13 december 2020 11:30 |
Skriv din recension
Vad tyckte du?
Användarrecensioner
Det finns inga användarrecensioner ännu. Bli först med att recensera Jönssonligan dyker upp igen
Andra kritiker
Det finns inga andra kritiker ännu