Johan Falk - Organizatsija Karayan 2012

Det hjälper förstås när skiten blir personlig. När den organiserade brottsligheten blir ett direkt problem för de karaktärer vi lärt känna, för poliserna och deras familjemedlemmar. Riskerna ökar, känslorna förstärks, och det finns möjligheter till en intensivare film. I sämsta fall innebär det överdrivet känslopjuck och i bästa fall hårdare action. "Organizatsija Karayan" vilar åt det sistnämnda.

Örjan, Johan Falks styvdotter Ninas biologiska pappa, dök upp i början av säsongen och ville återigen bli en del av sin lilla flickas liv. Vilket han på värsta tänkbara sätt lyckas med när skumraskaffärer inom byggbranschen slår tillbaka, och en estnisk byggfirma visar sig ha kopplingar till jävligt farlig maffia. Följdaktligen kidnappas Nina och när Johan får reda på det tänder han till på alla cylindrar och några till. Då är det en dålig dag att vara gangster.

Trovärdigheten kan kanske diskuteras, om det känns realistiskt att en svensk polis skulle komma undan med det här, om han skulle få den här graden av hjälp av sina kollegor, men det är en riktigt tråkig diskussion vi kan spara till en annan vecka. Huvudsaken är underhållning, som vi får, och karaktärer att känna för, vilka också är närvarande. Inför filmens upplösning vill jag till och med påstå att det finns nagelbitarstunder värda namnet.

En bitterljuv aspekt är skådespelarna. Seriens huvudskådespelare är stabila som alltid, poliserna med Jakob Eklund i spetsen, Mikael Tornving, Meliz Karlge och alla de andra. De gästande skurkarna, est-ryska maffian, kan jag heller inte klaga på. Elaka jävlar. Det bittra är hur de återkommande birollsinnehavarna hamnar i skymundan, speciellt när det är så personligt som här. Att fantastiska Marie Richardson inte får mycket mer att göra, trots att hon har fler minuter i bild än på länge. Samma sak för den kidnappade, spelad av Hanna Alsterlund, som inte får en ärlig chans att visa vad hon kan. Eller Johan Hedenberg, ynkryggen Örjan passar honom perfekt, men han försvinner för tidigt ur historien, till förmån för alla karaktärer vi ändå följer i varje film.

Och det finns väl ett hyfsat logiskt tänkande där någonstans, man har inte hur många minuter som helst, vill fokusera på huvudpersonerna, fokusera på actionbiten. Jag förstår och kan respektera och det är trevligt med den här mängden svensk action. Tillräckligt trevligt för att jag egentligen ska vara nöjd. "Organizatsija Karayan" är en bra film.

Men det är fortfarande synd när de små slinker emellan.